Hade världens roligaste kurs på jobbet idag. Kristräning. Låter inte kul? SÅ HIMLA ROLIGT! Vi indelades i olika grupper och så fick vi en kris att hantera.
Lite svårt att förklara, men det var grymt!
Annars då. Mitt element fungerar lite dåligt. Ibland funkar det, ibland inte. Inte bra. När ska jag ha tid och köpa ett nytt element liksom? Och vilken tråkig utgift sen. Det är som en matkällare i mitt rum.
Min telefon blev precis stulen!!!
På bussen från Southampton till London!!!
Vet inte varför jag känner mig tvungen att använda tre utropstecken i samband med den traumatiska händelsen!!!
Back to my old friend Nokia, alltså. (Men var smart nog att ta ut en försäkring, så en ny, skinande Blackberry kommer förhoppningsvis med posten snart.)
Jag tror stenhårt att det var han som satt bredvid mig, förresten. Duh.
För svenska vänner - typ Klara, som kommer på torsdag (yay!) - jag har mitt gamla nummer, 07726 etc.
När mamma och pappa var här åkte vi till Stonehenge. Vilka stenbumlingar asså. Wow, liksom.
Nä, inte vara sarkastisk. Det var riktigt kul och jag är faktiskt en total sucker för allt som är gammalt och helst lite trasigt och oförklarligt. Stonehenge passar den profilen rätt bra.
Sen hade det varit trevligt om det inte blåst 25 meter i sekunden och man fått behålla känseln i fingrarna.
Men man kan inte få allt.
I alla fall så tog jag det här fina kortet. Rätt fint med min lilla sketna kamera, tyckte jag.
Men sen blev jag lite rädd. För kolla här.
Vad är det för läskiga stenåldermänniskor som smugit sig in i fotot?
Ingen har frågat vad jag hade på mig på balen!
Kan bero på att jag inte berättat att jag gått på en bal.
Men det gjorde jag, och såhär såg jag ut.
Balen var rätt trist, för övrigt. Men jag hade fjädrar i håret och var glad ändå.
Chat var så stilig i sin fluga.
Jag, Andi, Kerry, Katy och Dani.
Men ta kortet då! Säger min min. Roligt att det syns på kortet att jag skallrar tänder.
Jag och Andi.
Oj så vit jag är. Tänk att ha Andis färg, vilken lyx liksom. Det här var innan mitt hår blev alltför råttboigt och det fortfarande var utsläppt.
Testar nya headers. Den som ni ser nu tycker jag är helt okej: ramen kanske är lite gammaldags, men bilden har fina färger i sig och är vintrig.
Chat hatar den. Han tycker att jag är ful, fast det säger han inte, men om han skulle vara helt ärlig tror jag att han skulle beskriva min look som 'old and shrivelled'.
Men kolla in hans header då! Fulare får man leta efter.
Vad tycker ni? Vilken är fulast?
Ett höstigt Hyde Park för några veckor sedan.
Godmorgon Sverige! Gårdagskvällen var trevlig. Träffade Caroline på Goblets, alltid lika sunk-trevligt men av okänd anledning väldigt kallt. Mycket trevligt snack om lärare och framtidplaner och England v Sverige. Lyckat!
Sen åt jag tortellini med Chat och kollade på Vänner och senare, Die Hard III (!) med ett halvt öga.
Nu ska det skrivas nyheter.
Shayne messar mig:
"Hey, are the freaks gonna be there this weekend or can we come by?"
Jag känner att jag gett en rättvis bild av mina flatmates.
Idag fyller pappa ar. Han ar bra pa att grilla.
Forresten sa saknar jag sno. Har ni sno?
Jag ar i Southampton. Om tva timmar ska jag ivag och traffa en svensk tjej som bor har - det blir trevligt.
Annars ar tva lediga dagar ratt skont, bara det.
Första vardagen på veckor som jag kommit hem från jobbet innan sex. Hade en kurs idag nära Piccadilly som slutade vid fem. Lyx. Vi skrev pressutskick och analyserade artiklar. Ganska värt, även om det var ungefär vad jag pluggat de senaste tre åren.
Känner fortfarande att jag borde köra någon slags snabbgenomgång av mitt liv sedan jag började mitt nya jobb. Men var börjar man?
Jag bor i London nu. (Okej, vet att ni vet, men vi tar det från början.)
Igen. Och det är helt annorlunda än för fyra år sedan, då jag, Klara och Emilie delade ett litet minirum vid Brick Lane, gick ut i centrala London och jobbade på våra typiska flytta-till-London jobb.
Nu bor jag visserligen också i ett minirum, men utan roliga rumskompisar och känslan av det fantastiska i att precis ha flyttat till London och bara börjat sitt liv. Jag känner mig ungefär fyrtio år äldre än jag gjorde då. Inte visare, bara äldre, ska tilläggas.
Klara och Emilie har blivit utbytta mot två pompösa människor som av outgrundlig anledning verkar tro att de äger stället. Grejen är att de inte alls är elaka, eller ens oförskämda (med undantag av häromdagen), bara så himla... underliga. Olika mig. Går inte att förstå sig på.
Jobbet är... jobbigt. Men bra. Kul, lärorikt, annorlunda, omväxlande, en utmaning. Kan inte tänka mig ett bättre jobb för min, hm, personliga utveckling (bajsnödig fras) just nu.
Chat bor i Southampton så vi har ett distansförhållande. Känns inte som det, dock. Vi träffas varje helg och jag skulle inte vara bra sällskap i veckorna ändå. Är mycket belåten med arrangemanget. Chat är också över sin förändrings-depression, vilken inträffar varje gång något förändras i hans liv (det blir sommar, Frasier ändrar omslag på DVD-boxen, The Guardian byter typsnitt...) Det finns ingen hejd på hans rädsla för förändringar. Och själv klarar jag inte av slentrian. Perfect match.
Jag har tagit examen, vilket var fantastiskt. Mamma och pappas besök var uberlyckat, jag var till och med snygg i konstig hatt, jag fick ett diplom som står stolt på min byrå... Slutet gott allting gott.
London är också bra. Hade läskiga föraningar om att jag kanske skulle hata stället nu, eftersom jag snart har medelålders och allvarligt funderar på att börja pensionsspara och - fasa - gå till tandläkaren. (Snart fem år sen sist, börjar få hypokondriska fejk-ilningar i en tand. Har, inte att förlömma, faktiskt också tappat en stor bit av framtanden. Inte snyggt.)
Men det gör jag inte. Hatar London, alltså. (Eller går till tandläkaren, men det är för att TANDLÄKARE ÄR ONDA OCH ALLT DE VILL ÄR ATT STICKA NER DEN DÄR JÄRNPINCETTEN I KRYMSLENA SOM ILAR MEST.) Västra London, Chelsea mer bestämt, är en oas jämfört med Oxford Street eller Brick Lane (på söndagar). Gatorna är rena och människorna gamla och husen vackra. Det är fint här, och jag trivs.
Vad mer kan jag berätta? Jag har köpt en ny vinterkappa och den är jättefin. Tack mamma och pappa för examenspresent. Och nya skor. Och nya byxor.
Jag träffar Shayne, Rehan, Mhairi och - nytt tillskott - Kerry och Rocco - regelbundet. Ibland tar jag en drink med nya jobbbekanta efter jobbet.
På kvällarna kollar jag på Dexter eller läser. Har ett fint bibliotek precis runt hörnet.
Nu ska jag svara på gamla mejl och äta en Magnum Classic. De hade inte mandel. Skitstad.
Är fast besluten att inte falla tillbaka i mina o-bloggiga vanor, så jag kör extrem simultanförmåga genom att skriva detta, lyssna på Dexter i bakgrunden, och ora mig för morgondagens skrivkurs som jag ska på med jobbet.
Helgen har varit extremt bra - jag och Chat har strosat runt i London, kollat på film, träffat Kerry och Rocco, bara hängt. Såna helger gillas.
Nu: tillbaka till Dexter full-time.
.jpg)
Jag sitter och knapprar på tangenterna, lite yr i huvudet för att jag precis kommit hem från puben efter jobbet. Datorn är uppställd på det fula matbordet av glas som är placerat precis mitt emot den gigantiska tv:n i vardagsummet. Jag måste sitta här, för min snabba internetuppkoppling är inte den mest pålitliga i mitt sovrum. På sofforna längs med väggarna till höger och vänster sitter, som de gör varje dag, Klaga och Viktig. De har inget liv, utan sitter så här varje kväll, han framför en film (han har över 1000, det är skitbra) och hon med stickningen (vad jag undrar vad hon stickar vareviga dag). Hon med sin klagande röst och han med sitt nervösa skratt.
Blir störd i mitt knapprande. Inte nog med att March of the Penguins är på på högst volym, nu ska han prata!
-Vad gör du?
Jag tittar upp. Kommer du ihåg jobbet jag berättade om? Mitt skrivjobb? Jag skriver artiklar, förklarar jag.
-Stories? frågar Klaga, för ögonblicket stilla med stickningen.
-Ja, news stories. Jag skriver nyheter.
-Men, varför?
-För att det är mitt extrajobb nu.
De kollar på varandra med den där överlägsna blicken som jag kan tänka mig att jag får när folk är dumma i huvudet.
-Men det är bullshit, va? Frågar idiot-Klaga.
Vad menar du?
-Ja, det är väl det. Bullshit.
-Eh, alltså det är nyheter. Inte de mest intressanta nyheterna kanske, men jag hittar inte på dem, om det är det du tror. Jag skriver för en hemsida för folk som är intresserade av släktforskning.
Ännu mer menande blickar. Viktig sträcker på sig.
-Ja, du är ju sån där som jobbar med PR. Jag och Klaga är lite mer... logical.
Jag spänner ögonen i honom.
-Jaha. Jag vet inte vad som är mer logiskt än att extrajobba som skribent när man har pluggat journalistik (förvåning i ögonen, det visste han inte, för han frågar aldrig nåt om mig).
-Jaha... Ja då ja. Då är det mer förståeligt.
Klaga nu, med en 'du och jag' blick i ögonen, som vill säga att 'det är lugnt, du kan berätta för mig', envist: Men det är väl bullshit?
Jag bara stirrar.
-Jag gör det som ett extrajobb. Det är inte min dröm att skriva om släktforskning för en hemsida. Men ni borde väl veta hur det är att jobba med något för att nå ett mål, var det än är, föreslår jag med en blick på Klaga, som jobbar som städerska åt prinsen av Saudiarabien och hatar det.
De bara ler: Jag vet inte om jag skulle kunna skriva om nåt jag inte var passionerat intresserad av, bara, säger Viktig överlägset.
Nähä, säger jag och tycker hemskt synd om honom samtidigt som jag vill kasta iväg min dator på hans stora fot.
För jag tror inte han skulle kunna skriva om något alls. Och inte dömer jag honom för det.
