Ros

Ros heter en tjej pa min kurs. Eller kvinna, borde jag nog saga. Hon har tva barn och ar i trettiarsaldern.

Manniskan ar sa puckad. Alltsa, det ar ju inte hennes fel, men jag kan inte lyssna pa alla hennes dumheter. Jag far lust att skicka ivag dem till tjuvlyssnat. Och sa ar hon sa... random. I forra veckan, till exempel, satt vi och antecknade pa en lektion och sa helt plotsligt ger hon mig en blankett.
Ros: Here you go. It's really good, you just fill it in.
Jag: Ok...what is it?
Ros: It's because when they are released, they end, like, straight away. So if you register before you have a chance of getting one.
Jag: (tittar pa blanketten) Oh ok. It's tickets for Glastonbury... (Glastonbury ar en musikfestival)
Ros: Are you going?

Alltsa, jag blir bara sa trott. Var normal, vettja.

Sedan i fredags vande hon sig till mig igen:
Ros: Are you going out tonight?
Jag: Me? No.
Ros: (tittar medlidsamt pa mig) Is it your man?
Jag: (forsoker komma pa nagot att saga) Er, no.
Ros: But you do see your man, don't you?
Jag: Er, yeah. We live together. I just don't like going out on weekends.
Ros: (tittar pa mig som vore jag en alien, varpa lararen avbruter samtalet)

Jag ligger vaken pa natterna och undrar varfor hon sa sa dar. "Is it your man?" alltsa. (Ingen anvander begreppet your man, forresten). Menade hon att min "man" inte later mig ga ut eller?

Jag maste forsoka undvika denna irriterande manniska.