Att vara praktikant: lektion 1.

Det finns en sak man absolut inte far gora som praktikant pa en tidning, och det ar att vara i vagen. Att vara i vagen ar likstallt med att:

1) Stota pa chefredaktoren infor hans fru.
2) Komma full till jobbet, dansa pa skrivbordet och dregla pa datorn.
3) Tro att man ar nagot, dvs. prata med folk som om man kanner dem.

For mig innebar det vissa svarigheter. Mitt framsta jobb ar att hamta post varje timme, och diverse paket fran smoriga pr-firmor. Detta later som en enkel uppgift. Ha! Trodde du. Nar jag travat upp for alla trappor (ingen tar hissen pa en liberal tidning) med all post maste jag folja en noga utraknad strategi.

1) Forst sorterar jag posten. Eftersom jag inte vet vilka alla ar maste utslagningsmetoden tillampas ratt ofta. I varsta fall, om en viss person har valdigt manga brev adresserade till denne, ar det tillatet att fraga M, som ar lagst i rank pa tidningen. Men helst inte.
2) Sedan borjar utdelandet. Om chefredaktoren sitter dar ar det bara att glomma det, eftersom jag inte vill riskera att vara ivagen. Da galler det att vanta tills hon gar pa mote.
3) Nar det ar fritt fram maste jag diskret ta reda pa om de skriver. Skrivande, aven for journalister, ar en kreativ process som icke far storas av obetydliga praktikanter. Detta gor jag genom att luta mig framat och fixera blicken pa datorskarmarna. Om jag ser minsta antydning till att de skriver maste operationen avbrytas.
4) Dela ut posten gors sakrast nar de e-mailar. Detta ar en fjaskig, icke-kreativ process som absolut inte kan forvaxlas med skrivande. Ett e-mailfonster pa datorn betyder fritt fram. Go, go, go!
5) Sjalva utdelandet gors tassandes pa ta, och helst utan ogonkontakt med mottagarna. Ibland ar det dock sa stokigt pa deras skrivbord att jag ar tvungen att viska deras namn, och ge dem brevet i hand. The horror!

Igar satt jag i femton minuter och funderade pa hur jag skulle kunna ge en skribent hennes brev, eftersom gangen var blockerad av en stor present till chefredaktoren (eftersom jag hade placerat presenten dar och den inte blivit oppnad pa tva dagar, hade jag bara mig sjalv att skylla, dessutom). Till slut vantade jag tills personen ifraga gick pa lunch. Faran avvarjd, och inte var jag i vagen, heller.