Hero of the day

Med tanke på att jag för någon månad sedan klagade över otrevliga butiksbiträden kommer följande inlägg möjligen te sig lite ironiskt.

Så, ursäkten avklarad.

VAD ÄR DET FÖR JÄVLA FEL PÅ FOLK? Varför, VARFÖR, tror idiotmänniskor att det är okej att bete sig hur som helst när de shoppar? Inte nog med att hela Southamptons befolkning ska ut med barnvagnen och mormor på en LÖRDAG av alla sketna dagar, sorgliga människor, utan de måste klaga och spilla och sätta tillbaka skor i fel ordning och inte knäppa en enda jävla knapp. Och sen ska de fråga om rabatt och bli förskräckta när de inte blir beviljade, snåljåpar. Och måste de fråga saker hela tiden?

Ursäkta, har ni den här i gult (kan du SE DEN I GULT, idiot?) När får ni varor? När öppnar ni? Vad har ni för telefonnummer?

Huvudvärk.

Och lördag var droppen gånger hundra.
En välklädd kvinna i trettioårsåldern ska betala för två koftor. Kortet vill inte fungera.

Jag: Sorry, it comes up as "not authorised".
Kvinnan: Oh, yeah. It's been really weird all day. I've had something like twenty cards sent to me the last year! Can you try again?
Jag: Sure, of course. (Drar kortet. Fungerar ej.)
Kvinnan: (argt) I can't believe it! Can I call my bank?
Lili (som avlarmar hennes varor) Of course you can!

Men telefonen är upptagen och tanten måste vänta. Vi pratar om hennes kort; jag säger att "nej, det behöver inte vara att du inte har några pengar, det kan vara kontakten mellan maskinen och hennes bank" och är allmänt trevlig. Blir avbruten.

Kvinnan: CAN I CALL MY BANK NOW?
Lili: Oh yeah ,sure. Did you want to use the phone?
Kvinnan: I HAVE TOLD YOU NOW FOUR TIMES I WANT TO USE THE PHONE.
Sara: It's just here. I'll hold the things for...
Kvinnan: (har gått över till telefonen, ryter) It's not working! Seriously, you people. Where are your brains?
Kate: (en annan kollega som precis kommit över till kassan) Oh, you need a code!
Jag: (lite ställd, allt händer på en gång, kvinnan glor, är aggressiv och bankar ursinnigt på telefonen) Oh, yeah. What is it again?
Kvinnan: (extremt aggressiv nu) Oh you people, you are brainless. You are so stupid, honestly, how old are you? Where is your intellegence?
Jag: Don't be rude.

Kvinnan blir tyst. Lite ställd.

Kate - har en kund bredvid sig som inte kan tro sina ögon och mumlar, "she can't talk to you like that" säger: It's 3644, isn't it Sara?

Jag: fortfarande helt shockad över att bli kallad hjärnlös av en främmande person som varken är på droger eller inspärrad på mentalsjukhus, även om hon borde vara det, svarar: Yes...
Kvinnan: AND WHAT DO I DO NOW?
Jag: You enter the number.
Kvinnan: (trycker ilsket) Now I'm being fucking PUT ON HOLD (Men vad tror du när du ringer banken? duh)
Kate: (skakar av ilska) We don't have to serve you. (och hon går därifrån)
Kvinnan: (vänder sig om efter Kate och frågar mig) WHAT DID THAT FUCKING COW SAY?
Jag: (helt shockad)
Kvinnan: (spänner ögonen i mig) I think this is your job, you know. You should call my bank (Fel. Olagligt.) I don't have to do this.
Jag: I'm afraid I can't call your...
Kvinnan: DON'T TALK TO ME WHEN I'M ON THE PHONE!

Jag är fortfarande helt mållös. Vet inte vad jag ska göra riktigt. Chefen har kommit dit och undrar vad som står på. Kvinnan väser åt henne: "You the manager? Don't you MOVE!"

Jag tar nästa kund. Kön har växt sig lång. Kunderna kan inte tro sina ögon heller, och ser medlidande på mig. Soundtracket till de transaktioner jag godkänner är Galna Kvinnan på Telefonen som i tio minuter eller så skriker på den stackars bankmannen. Ett utdrag:

"THE PASSWORD IS 110746 - THAT IS MY FATHER'S BIRTHDAY. HE IS DEAD NOW, OK? THAT PASSWORD HAS NEVER CHANGED, SO I DON'T CARE ABOUT YOUR FUCKING EXCUSES"

"YOU KNOW WHAT, I'VE GOT 165 000 POUNDS IN THAT FUCKING ACCOUNT SO YOU CAN GO TO HELL"

Börjar inse att kvinnan är galen och fruktar så smått för mitt liv. Men nu är jag förbannad. Så sjukt förbannad. Vi ska INTE behöva ta detta.

Och så måste jag gå på lunch. Redan en halvtimme sen och klockan är halv fyra.

På lagret gråter Kate, alla är i uppror, alla undrar vad Sharon (vår chef) ska göra när kvinnan lägger på luren.

En halvtimme senare och Sharon gjorde ingenting. Förutom att ta skit som "det här är den sämsta affären jag någonsin varit i," "jag ska få dig sparkad" och "alla är utlänningar på det här stället". Mig kallade hon "80 % trained". Väldigt specifikt. Men mild kritik jämfört med att kallas kossa.

Är fortfarande arg när jag kommer hem. Och lite ledsen, nästan. Det är något sorgligt över att se störda människor i action, och läskigt att vara utsatt när man inte är van.

Chat däremot, är van.

När jag berättar vad som hänt säger han; "Hon var på Topshop vid ettiden. Lockigt hår? Välklädd? Spritt språngande?"

Japp, det är hon. Vad hände, undrar jag.

Chat: Well, she walked up and wanted to pay with a check. Jackie, the girl at the till asked to see her id. Then, the woman screamed, "FUUUUCK YOU!"

Jag flämtar. Nej, gjorde hon verkligen det? Innan hon kom till oss (hon var på Zara vid tre)?

Chat: Yeah. And I was standing next to Jackie, so I walked straight over to the lady and said to her: "You need to leave".

Näe, sa du verkligen det?

Chat: Yep, and then she started protesting. I looked her in the eye, pointed to the door and went "GET OUT". And she did.

Såklart.

För oss vanliga dödliga, som inte är så instiktivt heroiska som Chat, känns kontrasten mellan hur jag och han reagerade väldigt deprimerande. Och som ett stort antiklimax på en extremt dålig dag.