Dagens Zara: Michaela

Jag jobbar verkligen med de konstigaste människor.

Michaela (uttalas Mish-a-ela, men folk brukar kalla henne Mikaela (Mi-kej-la) eller Michelle, det är inte så noga om de kommer från de gamla öststaterna, verkar det som. (Å andra sidan har jag faktiskt anglosierat - coolt ord jag hittade på - mitt namn också, men det stavas åtminstone likadant).

Michaela var det ja.

Michaela är 25 men ser ut som 37, har fettigt fejkblonderat hår och dåliga tänder. Första gången jag pratade med henne började hon gråta.

"I no friends, Sara!"
"... Well, it's difficult when you first move abroad"
"In Slovakia I have many friends. And I have good education. Here, I have no friends! Every day I want to go home. Every day I cry!"
"It must be very hard" (TA MIG HÄRIFRÅN!)
gråt, gråt.

Vad gör man i en sån situation? Och konstigare skulle det bli; dagen efter förkunnade den stackars ensamma Michaela att hon skulle till Paris med sina "nya vänner" från Southampton. Jag är inte befriad från cynism och blev genast misstänksam. Här hade jag öppnat sympatidelen i hjärnan och oroat mig för Michaela, och så skaffar hon vänner över en natt och ska till Paris! Hallå liksom.

Jag misstänkte att Michaela kanske var lite psykiskt insabil (förståeligt, med tanke på att hon faktiskt bor här själv, aldrig pluggat engelska och alltså inte förstår hälften av vad någon säger). Och sedan blev det bara roligare. Samtalen med Michaela är som en surrealistisk gissningslek.

Jag: "Michaela, are you going for lunch?"
M: "Oh... lunch! What you eat?
J: No, you, are you going for lunch?
M: That top really nice.

eller:

Michaela: I had terrible New Year!
J: Really.... that's not good.
M: Good?
Jag: I meant, that's not very good.
M: It good? Yes? GOOD!

eller:

M: What colour I should change my hair?
J: (gud, inte den här frågan) ... I don't know.
M: Like yours?
J: Maybe you should go to the hairdresser?

Okej, det sista exemplet hade inget med språk att göra, men ni fattar. Michaela är något alldeles speciellt. Idag frågade jag vad hon tyckte om en klänning som vi fått in, och då gäspade hon stort och mumlade något om en kopp kaffe.