Det där med ord

Chat har väl egentligen alltid vetat att han är dyslektiker, men aldrig fått någon hjälp i skolan - kanske var det därför han hoppade av.

Men så började det ryktas om att man kunde få en gratis laptop om man hade dyslexi. Chat tänkte att det kunde ju vara trevligt, och så kunde han få sin diagnos - bättre sent än aldrig.

StudentSupport heter den lilla avdelning som assisterar alla sorts handikapp, och allt Chat behövde göra var att gå dit och säga "jag tror jag är dyslektiker" till den lilla tanten i receptionen, och sedan uppenbarade sig den mest fantastiska procedur.

Först bokade man in ett möte för initial testing, ett kort prov som indikerar om man har dyslexi eller ej. Provet tog kanske tjugo minuter, och så fick man resultatet inom en vecka eller så. Resultatet visade att Chat mer stor sannolikhet var dyslektiker och behövde "further testing".

Det visade sig vara ett långt samtal med en psykolog, om allt från tidig skolgång, hur lätt det går att hålla föredrag, och frågor om hälsan i övrigt. Sedan följde ett prov där minnesförmåga, läsförståelse, stavning, mattematisk förmåga och allt du kan tänka dig testades.

Igår kom resultatet, ett häfte med kanske tio sidor, där observationer från psykologen blandades med provsvaren. Helt otroligt professionellt och personligt, och med läskig exakthet. Det var verkligen Chat. Allt har fått sin förklaring. Nu har han fått klistermärken som ska fästas på allt han lämnar in, han kommer att få tillgång till dator när han ska skriva tenta, och regelbundna möten med StudentSupport.

Och den där laptopen, som kommer att vara en splitterny Mac, verkar det som han får också. Gratis. Men på något underligt sätt känns inte det som det viktigaste längre. Att få svart på vitt att man inte är dum i huvudet - som 23-åring - är vad som betyder något.