Vem man vill vara

Annika Marklund inspirerar som vanligt. Nu frågar hon, via UnderbaraClara, som också är en inspirerande och intressant tjej, vem hon vill vara.

Jag undrar samma sak själv.

Jag har också alltid velat förbättra mig själv. På måndag, då ska jag börja äta nyttigt och bli en sån där hälsotjej /Det här året ska jag vara snäll mot alla jag möter och alla ska älska mig / Efter sommaren ska jag lära mig en massa saker och bli så där sjukt allmänbildad som experterna på TV... osv, osv.

Och det är svårt att veta vem man själv är. Särskilt om man förändras hela tiden. För det gör jag. På högstadiet var jag en rätt cool figur, om jag får säga det själv. Väldigt självsäker. Hade alltid fel kläder och fel ögonbryn och fel allt, men var ändå inte utstött. Säker i mig själv. Väldigt arrogant. Like elak, till och med. Ambitiös.

Min tonårsperiod, passa-in-perioden kom nog först på gymnasiet. Inte i nån överdriven skala, men det var ändå viktigt att se rätt ut (ha ha, det lyckades jag verkligen med), att hänga med rätt människor, osv. Jag hatade inte mig själv, utan var fortfarande väldigt självsäker. Men jag förlorade nog lite självkänsla. För de är två olika saker.

Sen kom mellanperioden. En lekperiod. Krogen och jobb, kompishäng, singelliv. På några sätt meningslöst, på andra helt livssviktigt. Alla behöver en lekperiod. Jag var nog som mest ytlig här, reflekterade inte så mycket. Ville inte vara nån särskild.

Det måste vara nu, de senaste tre åren i London och Southampton, som jag verkligen blivit mig själv. Och det är ett förvånande resultat. Ami anmärkte på det häromveckan, syster Jenny har också märkt det. Jag har blivit trevlig. Som Jenny uttryckte det: "Du är verkligen sjukt övertrevlig". Haha. Övertrevlig, jag? Högstadie-Sara är död.

Jag gillar det. Jag gillar att Chat har influerat mig, fått mig att förstå att det inte är någon idé att döma människor, och att karriär-gå-över-lik-Sara (som jag lurat mig själv att jag vill vara) inte existerar. Samtidigt saknar jag den där coola högstadietjejen, som kunde stå inför en hel skola och glatt snacka på utan att bli det minsta nervös. Som hade dumma åsikter men som stod för dem.

Det finns dock egenskaper jag aldrig förlorat. Jag har kanske inte varit den bästa vännen jämt, men jag är extremt pålitlig i krissituationer. Jag hjälper alltid människor som behöver det. Alltid. Och jag har fortfarande starka åsikter. Kommer aldrig vara en "vet inte"-person. Och jag är fortfarande ambitiös och driven, på ett mer nedtonat sätt än högstadie-Sara var.

Så vem vill jag vara? Jag vill vara en kompromiss. En snäll tjej, sådär mammaochpappa-snäll och Chat-snäll, som inte skäms för empati. Jag vill vara ambitiös, öppen, ha integritet, kunna säga ifrån, vara en sån som folk kommer ihåg, levnadsglad, lycklig.

Är nästan där. Tror att jag behöver ett år till, kanske, innan min självkänsla överensstämmer med mitt självförtroende. Så - år 2009, då ska jag...