En historia om två kameror, och hur det gick till att den andra ersatte den första.

Såhär var det.

Jag hade en kamera. Det var inte en speciellt bra kamera. Lite tjock, liksom. En heffaklump. Ny och lyxig när jag fick den (år 1853), men inte längre en särskilt avancerad modell. Men det gjorde inget, för jag älskade min lilla kamera. Den hade ett 256 Mb minne, tror jag, och ungefär 30 bilder fick plats på den. Dessutom tog den vanliga batterier, vilket var lite jobbigt.

Men jag var nöjd ändå. Alla människor klagade alltid på min lilla kamera, eftersom den alltid lyckades få en mysig pubmiljö att förvandlas till ett iskallt provrum, med osmickrande ljus och allt. Chat sa ofta att min kamera kunde få den vackraste person att se ful ut.

Well, jag brydde mig inte (så mycket). Jag hade i och för sig gärna haft en annan kamera också, bara för att använda på semestrar och så, speciella tillfällen. Men jag älskade den där lilla kameran, för mamma och pappa hade gett den till mig, och dessutom två gånger. (Den försvann under mystiska omständigheter några månader efter jag fått den första gången.)

Min kamera var anspråkslös, trots att den tagit så många fina (jo, Chat, fina!) bilder, och jag gillade dessutom att den egentligen inte var så mycket att ha längre. Det betydde, att jag skulle få ha den ifred.

Tji fick jag. På en måndag för inte så längesedan hände det (igen!). Och den här gången blev den stulen under helt o-mystiska förutsättningar. Jag stod på ett dansgolv. Jag tog ett kort. Jag lade kameran i fickan. (Jag har vittnen!) Fem minuter senare spelades Baywatchlåten, vilket på det stället jag var på betyder att alla killar tar av sig nakna (allvarligt, det är helt sjukt. studenter, what can you say) - och det var för stort för att inte förevigas.

Och då var min kamera borta. Jag, och mina kompisar (VITTNEN!) hoppade ner på golvet och letade efter kameran (vilket kändes lite konstigt, men tanke på att de flesta killarna i lokalen - i bästa fall - endast bar kalsonger, men you gotta do what you gotta do).

Ingen kamera.

Vi gick till alla barer och frågade, ingen kamera. (Det fanns en, en ny Kodak, som jag var på vippen att ta, men det hade ju varit lite taskigt, och för ironiskt). Vi stannade kvar på stället tills alla hade gått och letade överallt.

Ingen kamera.

Okej. VEM FAN SNOR EN KAMERA FRÅN 2004? MED 256 F-ING MB MINNE? Idiotjäklar. Sno en dyr kamera om ni ska sno en, sno inte min lilla älskling som jag vårdat i EN HEL EVIGHET!

Dessutom fanns det jätteroliga bilder på den som jag verkligen ville spara. IDIOTER.

I alla fall, jag åkte hem, och -skratta inte nu - grät lite (okej, ganska mycket). Chat förstod inte riktigt min hysteri.

"But we can get a new one, a better one..."

"I WANT THIS ONE!! My parents gave it to me and it's got MEMORIES on it! And it was cute, and everyone said it was shit but I LOVED THAT CAMERA!"

Nästa dag lugnade jag ner mig lite. Ringde stället igen, ingen kamera. Idiotmänniskan som tog den är säkert jättenöjd men min repade skärm och ROLIGA bilder (fast bara 30 stycken).

I fredags köpte jag en ny. En liten söt sak som är mycket bättre och mycket mindre och snyggare och allt det där. Och jag gillar den jättemycket, och är jätteglad. Men jag saknar min lilla heffaklump, och förbannar klumphuvudet som snodde den.