Invandrarkrisen i England

En "immigration crisis" pågår i Storbrittanien just nu, fick vi veta av dagens Dispatches. Immigration: An Inconvinient Truth intervjuade och observerade, i mitt tycke väl och objektivt. Och jo, fick man tro de som talade var krisen i full fart.

Konstigt att jag inte märkt något. Det är kanske för att jag lever i min lilla invandrarbubbla och är alltför upptagen med att sno andras jobb för att ha tid att märka såna saker.

Men. Allvar nu: programmet var bra, ignorerade obildade rasister och lät de med hyfsat underbyggda åsikter komma till tals.

En var en äldre man som var arg på politikerna. "De frågade aldrig oss," sa han. "De bara gjorde, de bara släppte in fler och fler och här bor vi och känner inte igen oss i vårt eget land."

Och det är där jag inte hänger med längre. Alltså, jag hör vad han säger, kan till och med förstå hur han känner sig. Men jag kan inte förstå varför.

Hur blir man sådan att man tycker att det är negativt att inte "känna igen sig"? Det är inte natur eller ens kultur vi pratar om här; det är okända språk och ansiktsdrag som inte gillas. Hur kan mångfald ses som något negativt, även om man är minoritet?

Jag skrev att jag förstod hur han känner sig. Jag förstår precis. Det är som att jag skulle åka till Hölick och det skulle stå ett höghus på stranden. Eller att det skulle växa palmer längs med Strandvägen. Omgivningen betyder så mycket för en känsla av trygghet. Men människorna? Människorna, för att jag ska känna mig trygg, ska vara trevliga och intressanta. Helst från så många olika länder som möjligt. Det är mina enda krav.

Mina bästa vänner i England är tre britter (andra-generationens invandrare från Indien, Bangladesh och Irak), en irländare och en jordanier. På jobbet är mina bästa vänner från Polen och Litauen. De är mina vänner för att de är trevliga och intressanta, vilket inte har särskilt mycket med deras nationalitet att göra (även om jag kan tänka mig att vi har liknande erfarenheter och därför dras till varandra). De är min trygghet här. Mannen, som kände att invandringen i Storbrittanien gått överstyr, har säkert sin i form av vänner och familj.

Om jag flyttade tillbaka till Sverige och varannan människa jag träffade var invandrare skulle jag bli glad. Rent spontant, alltså. Politiskt sett är det en annan fråga, framförallt ekonomiskt. Men spontant skulle jag bli glad: vi behöver invandring, och personligen behöver jag stimulans. Sverige är så likformat.

Men, till saken. Varifrån kommer den här viljan att "behålla Storbrittanien brittiskt?". Om rasism inte ligger bakom, vad finns kvar? Rädsla, av det icke-främligsfientliga slaget? Nostalgi? Nationalism kan jag inte köpa som argument; nationalism handlar om varumärken och sport och kulturella traditioner som många invandrare varken skulle vilja eller tilllåtas påverka.

Vad jag inte kan förstå är detta. Hur kan man gå utanför dörren och höra polska eller arabiska och känna att man inte känner igen sig i sitt eget land? Förändringen har knappast skett över en natt, och i vilket fall behöver du bara gå ett steg till för att höra engelska.

Eller så får du väl lära dig arabiska.