Att bli raggad på

Det är inte ofta man blir raggad på.

Längre.

Men när jag var i London senast hände något mycket lustigt. Eller läskigt, snarare.

Jag går in på Aldo i Covent Garden. Jag hatar Aldo, vet inte varför jag gick in just där. Jo, för att Rehan var sen som vanligt. I alla fall. Jag står där i en sekund, när en liten blond kille kommer fram.

"Excuse me, I was wondering about these earrings"

(Han håller upp två örhängen ivrigt). "Oh, it wasn't me," säger jag obegripligt. "I mean, you must have the wrong person, eh... what do you want?"

"Oh no," säger killen med vad som låter som en holländsk accent, "I was wondering if you could help me choose between these earrings? I'm buying them for my sister and I'm not very good at these things."

Van säljare som jag är rätar jag på ryggen. Kikar på örhängena. Båda är asfula. "The blue," säger jag för att bli av med honom.

"Yes, really? What about these ones?"

Varpå han drar med mig bort till örhängssectionen av Aldo och jag håller på att dö av uttråkan. Vi kollar på örhängen i ungefär 21 sekunder, fast det känns som timmar. Helt plötsligt, mitt i en mening, säger den jobbiga killen:

"But you know what? I lied. I don't have a sister. I saw you and I thought you looked really nice. So i really want to get to know you better."

Och han är så nöjd när han säger det också, som om han gjort något riktigt orginellt. Visserligen var det hyfsat förvånande, och oförskämt i min bok, även om han nog inte såg det så.

"I have a boyfriend," säger jag.

Han är snabb. "But I don't want to be your boyfriend. I just want to be your friend!"

Yeah right.

"Ok, but I live in Southampton, so it would be a bit difficult"

"By the seaside?" Liksom ge upp.

"Erh, yes. It was nice to meet you. Goodbye."

Och precis när jag tror att jag ska slippa undan frågar han om mitt nummer. Och vad gör jag? Jag ger det till honom. Det kändes inte som att det fanns nån bra ursäkt (nu kan jag komma på 200) och jag var livrädd för att ge honom ett falskt nummer. Det brukar bli pinsamt.

Jag är verkligen en loser. Det tyckte Chat också, förresten, när jag berättade det för honom.

Han har inte ringt, tack och lov. Och nu i efterhand tänker jag att det är synd om denna lilla människa, som går fram till tjejer i affärer för att "lära känna dem bättre". Jag ser honom inte som en seriemördare, utan snarare som en patetisk fjant som egentligen bara vill ha en flickvän. Stackars honom. Och stackars hans blivande flickvän. Om hon nånsin dyker upp.