Det deprimerade kassabiträdet

På Tesco, i kassan. Plufsig man i tjugoårsåldern stirrar ut i luften med tom blick när jag börjar lägga upp mina varor.

Jag: Hi!
Han: How are you today?
Jag: Good thanks, you?
Han: I don't think I'll get through today.
Jag: (liten paus) Oh.
Han: Sorry, you came to the depressed one.
Jag: (lite ställd) Er... I know what it's like... (ger honom en tjuga för min vattenfiltrerare och två drickor)
Han: Sorry, I don't have any fivers.
Jag: That's ok.
Han: It will all be spent some day, eh?
Jag: Yep.
Han: (börjar räkna mynt) You know, I shouldn't have to do this (pekar på sin handflata där han räknar mynten)
Jag: No?
Han: No, I've got this ability. I always get the right amount of coins up without actually counting it.
Jag: Right.
Han: (pekar på sin handflata) See! Seven pounds.
Jag: It's a gift.
Han: It is. Like magic.