Varför kan jag bara inte hålla tyst?

En anekdot från förra veckans utgång med jobbet måste vara då jag försökte förklara varför London är bättre än Southampton.

Jag sitter och pratar med Kellys pojkvän, som jag precis presenterat mig för och utbytt diverse artighetsfraser med. Han frågar vad jag ska göra efter examen och jag svarar att jag ska flytta till London, såklart. På grund av jobbmöjligheter. Allt gott och väl. Så frågar han vad jag tycker om Southampton, varefter jag börjar på en lång harang om varför jag hatar staden. Mitt i inser jag till min fasa att mannen kommer från Southampton och sätter igång ett ordbajseri i stil med:

"Ehhh... I mean it's not that bad. I'm from a smaller city myself, and anyone who moved there would probably hate it, too! Like, London is so much more interesting... the diversity... You know, the people are more interesting.

"Maybe not more interesting, (halvt panikslagen, försöker vinna tid) but I mean... since I've moved here I haven't found the same depth... Like, it sounds like a cliché but my best friends in London are a gay couple.... (ok, vafan nämnde jag det för?) ... who... (försöker komma på vad som är så fantastiskt revolutionerande med att vara bög att det motiverar Londons dragningskraft, och drar till med,) ... who live in a house."

Snyggt, Sara.