SATC

Jag vet inte om ni har sett SATC-filmen än. Men jag måste bara säga något. Undvik att läsa om ni känner att ni inte vill höra någonting, även om jag lovar att inte avslöja några egentliga händelser från filmen.

Många bloggare, som förväntat, tycker att filmen är typiskt kvinnoförnedrande-light; att vad som egentligen betyder något är mannen och utan mannen med stort M kan man inte vara lycklig. De säger att grejen med SATC var att den fokuserade på riktiga kvinnor (om än med onaturligt mycket pengar och skönhet) som hade varandra och det var romantiskt, det var kärlek. Män var en bonus.

Kanske kommer jag aldrig riktigt förstå vad som var så extremt revolutionärt med SATC: kanske borde jag ha varit lite äldre när jag började kolla, och kollat mer regelbundet. Jag har definitivt inte sett alla avsnitt, till exempel, vilket det känns som att 99% av bloggosfären och mina vänner har.

Så. Är det därför jag inte fattar kritiken? Isåfall kan jag köpa det: självklart gillar man inte en film som gått ifrån sin kärna.

Eller: är det helt enkelt så att SATC-filmen, liksom serien, handlade om, inte några perfekta uber-kvinnor som alltid prioriterade vänskap framför kärlek och aldrig var needy (förutom kanske Charlotte och Carrie nån enstaka gång) - utan RIKTIGA människor, inklusive känslor.

Kritikerna vill gärna framhäva att de föredrar Carries systerliga känslor över hennes romantiska. Jag kan också tänka mig att vissa människor gillade filmen, men är oroliga för att dess budskap ska fortsätta sända dåliga signaler om vad kärlek är. Visst, disneymentaliteten där en prins betyder lycka kommer från en patriarkal och förlegad världsbild, men betyder det att det inte finns ögonblick då känslorna tar överhanden, då en pojkvän är viktigare än allt annat?

Nu är inte jag det bästa exemplet på en person som förlitar mig på pojkvänner, trots att mitt förhållandefacit kanske indikerar annorlunda. Jag har alltid mest förlitat mig på mig själv. Men visst kan jag tänka mig en situation då jag blir sårad och gråter och tänker att livet är över - på grund av en pojkvän- och det gör mig inte mindre feministisk eller självständig. Varför är nerkärade män i filmer gulliga OCH coola (High Fidelity, Notting Hill, Borta med Vinden etc.) medan tjejer är patetiska?

Jo. För att vi inte är jämställda. För om man är i överläge är det okej att sätta sig själv i underläge.

Då tycker jag, som älskade SATC-filmen för all dess romantik, att vi förtryckta kan sätta oss i överläge genom att göra vad vi vill. Jag får ha min åsikt, och vissa karaktärer som jag inte tänker peka ut får ha sina prinsar.

Och så levde vi lyckliga i alla våra dagar.