Jag och min cykel
Jag har hand om en cykel.
Det ar Chats kompis cykel. Den ar orange och en san dar cool indiecykel som ar mycket mindre an normala cyklar utan att for den sakens skull se ut som en barncykel.
Och eftersom att Chats kompis inte verkar vilja hamta sin cykel sa har jag overtagit den och cyklat till jobbet den senaste veckan.
Jag sager cyklar. Rulla fram langsamt med upprepade benskrapningar (bromsarna fungerar sisadar) kommer narmare sanningen. For det ar fullkomligt livsfarligt att cykla i den har staden. Andra cyklister ar det storsta hotet. De beter sig som att de ar med i Tour De France. Ska. Fram. Till. Varje. Pris. Och vilka accessoarer de har sen! Masker, vastar, lampor pa hjalmen, blinkers.
Bilarna ar laskiga, forstas, men cyklisterna ar galna.
Min teknik som medcyklist ar en forsiktig en. Jag cyklar nar jag inte ser nan bil/galen cyklist, och sen nar jag skymtar en sa hoppar jag upp pa trottoaren. Tre fjardedelar av min fard till jobbet ar igenom parken - kanner mig ratt saker dar (aven om det har hant att jag hoppat av cykeln dar ocksa).
Nu ska jag snart bege mi till Mhairi pa maskeradfest. Man ska vara sitt alter ego. Jag ska kla ut mig till Agatha Christie (locka haret).
1 kommentar:
Cyklar alltså. Jag har ju fått en cykel av Kersti, och jag är henne evigt tacksam, men min stackars blåa cykel är inte särskilt populär. Jag älskar den, men Jenny gnäller som ett litet barn varje gång vi cyklar till och från jobbet. Den har inga växlar och den automatiska växeln verkar vara nånstans mellan ettan och tvåan vilket gör att man måste trampa väldigt mycket för att få upp någonting som skulle kunna kallas för fart. Det måste se lite roligt ut när jag och Jenny cyklar, hon susar ungefär 50 meter framför mig med ett panikartat uttryck i ansiktet (hon har nån slags tvångstanke att hon måste cykla så snabbt att benen går av) medan jag nöjt cyklar i snigelfart bakom henne. Igår cyklade vi från hennes lägenhet hem till Bjurhovda på 1 timme. Det är nog rekord. Det ska dock tilläggas att jag hade datorn i cykelkorgen och den var supertung. Faktiskt. Och jag är usel på att cykla. Jag trodde inte man kunde vara dålig på det men så är det. Jag suger på att cykla. Jenny förvandlas till mamma varje gång vi ska stanna vid ett övergångsställe (vid de få tillfällen vi faktiskt cyklar bredvid varandra). "Sofia," säger hon, "du måste titta åt höger OCH vänster". Och jag blir lika arg varje gång, fräser till att jag faktiskt är 21 år gammal och vet hur man cyklar medan jag inom mig tänker att "Just ja, man skulle ju titta åt vänster också..."
Längtar tills lördag! Försöker lista ut det där med skjutsen.
Kram
Skicka en kommentar