Dubbelmoral

Miley Cyrus heter barnstjärnan som shockat Amerika genom att bli fotograferad av Annie Leibovitz halvnaken och rufsig för Vanity Fair.

Den eminenta debattören Germaine Greer analyserar bilden och Amerikas reaktion här. Som hon så insiktsfullt beskriver är bilden mycket mindre shockerande än de glamorösa röda mattan-bilder som Disneystjärnan ofta figurerar på, eftersom de säljer henne inte som konst (vilket Leibovitz bild kan göra anspråk på, men en paparazzibild aldrig kan) utan som en 15-årig produkt förklädd till kvinna. Leibovitz bild är kanske ett knep att sälja magasin, men att knepet skulle vara värre, billigare eller mer förnedrande än de Disney tar till för att sälja sina program, är inte bara en lögn, utan en osmaklig sådan.

Det var det här fenomenet jag och Bianca försökte kommentera på i vårt fotoprojekt tidigare i år (se nedan). Lite synd är det allt att vi redan lämnat in det.

Bild

Spänningen stiger

Så, varför var jag uppe tidigt imorse?

Fortfarande en hemlis. Men om det går vägen är det lite kul.

Boris vs Ken

Bild

Apprenticeday idag igen. Ack, TV-livet.

Chat gör förresten en Sara och åker till London sådär spontant imorgon. Varför? För att rösta på Ken, förstås. Likt Charlie Brooker tror jag att det handlar mer om att undvika Boris med det galna håret än att stödja Livingstones politik.

Lite gulligt att han totalt hade glömt bort det och ändå åker, för att rösta! Skulle tro att det är första gången för min "varför-ska-jag-rösta-politiker-är-ändå-skit"-pojkvän. Men när det gäller London blir det fart i honom, minsann.

Update: Chat sa precis, appropå om Boris Johnson skulle vinna valet: "I can just imagine waking up and the whole world would be upside down."

Okej, om han känner så borde han kanske rösta.

Kort minne

Gud, det är ju Valborg.

Hade glömt bort att det fanns.

Lycka

Det har varit en bra vecka för Chat. MacBooken som han blivit sponsrad med anlände för några dagar sedan, tillsammans med en skrivare, skanner, usb-minne, 100 cd-skivor, keyboard, mus och lite annat smått och gott. Gratis är jättegott.

Och igår vann han en keyboard som en av de med högst betyg på sin kurs.

De som känner Chat vet att hans liv nu är fullkomligt, typ.

Klaras

Nu ligger Klaras vårkollektion uppe på bloggen. Check it out.

En gåta

Varför är jag uppe så tidigt idag då?

Ska berätta sen.

Britain's Got Talent

Britain's Got Talent är höjden av amerikaniserad cheese - falsk empati över egentlig substans, och allt för att tjäna pengar på vi som köper det.

Självklart älskar jag det.



Och sen ibland, är det bara underhållande.

Filmat, shoppat och fixat

Trevlig förmiddag idag; gick och träffade min lärare angående min dissertation. Hon var på gott humör och skickade ut mig för att bli filmad för kursens hemsida. Var lite oförbredd men det gick väl bra.

Sedan gick jag och Isabel och käkade lunch på Pret och tog en shoppingtur. Kjolen ovan hittade jag på H&M. Ska ha på mig den ikväll när vi ska ut med jobbet.

Har även tagit itu med en massa saker. Ringde banken (ska få nytt kort, mitt har en jobbig fraud-varning som sätter fart så fort jag gör något oväntat (typ använder det utomlands))

Och så bokade jag läkartid för en mole-check. Förra veckan pill-check, denna vecka mole-check. Fick för mig att jag borde kolla misstänkta fläckar innan jag ska steka mig i Hölick och Gran Canaria i sommar. Eller det är det jag inte ska göra, steka mig alltså. Men solen är ju ändå solen.

Ofattbart

Det här gör mig helt matt av förskräckelse. Förskräckelse, och ... sorg?

Att något sådant kan hända.

Kanske är det ett oattraktivt drag att bli så påverkad av ett öde, bara för att det lämpar sig så väl som shockstory i tidningar. Men jag skulle inte kunna reagera på något annat sätt.

Att det är möjligt, liksom. Ofattbart.

En historia om två kameror, och hur det gick till att den andra ersatte den första.

Såhär var det.

Jag hade en kamera. Det var inte en speciellt bra kamera. Lite tjock, liksom. En heffaklump. Ny och lyxig när jag fick den (år 1853), men inte längre en särskilt avancerad modell. Men det gjorde inget, för jag älskade min lilla kamera. Den hade ett 256 Mb minne, tror jag, och ungefär 30 bilder fick plats på den. Dessutom tog den vanliga batterier, vilket var lite jobbigt.

Men jag var nöjd ändå. Alla människor klagade alltid på min lilla kamera, eftersom den alltid lyckades få en mysig pubmiljö att förvandlas till ett iskallt provrum, med osmickrande ljus och allt. Chat sa ofta att min kamera kunde få den vackraste person att se ful ut.

Well, jag brydde mig inte (så mycket). Jag hade i och för sig gärna haft en annan kamera också, bara för att använda på semestrar och så, speciella tillfällen. Men jag älskade den där lilla kameran, för mamma och pappa hade gett den till mig, och dessutom två gånger. (Den försvann under mystiska omständigheter några månader efter jag fått den första gången.)

Min kamera var anspråkslös, trots att den tagit så många fina (jo, Chat, fina!) bilder, och jag gillade dessutom att den egentligen inte var så mycket att ha längre. Det betydde, att jag skulle få ha den ifred.

Tji fick jag. På en måndag för inte så längesedan hände det (igen!). Och den här gången blev den stulen under helt o-mystiska förutsättningar. Jag stod på ett dansgolv. Jag tog ett kort. Jag lade kameran i fickan. (Jag har vittnen!) Fem minuter senare spelades Baywatchlåten, vilket på det stället jag var på betyder att alla killar tar av sig nakna (allvarligt, det är helt sjukt. studenter, what can you say) - och det var för stort för att inte förevigas.

Och då var min kamera borta. Jag, och mina kompisar (VITTNEN!) hoppade ner på golvet och letade efter kameran (vilket kändes lite konstigt, men tanke på att de flesta killarna i lokalen - i bästa fall - endast bar kalsonger, men you gotta do what you gotta do).

Ingen kamera.

Vi gick till alla barer och frågade, ingen kamera. (Det fanns en, en ny Kodak, som jag var på vippen att ta, men det hade ju varit lite taskigt, och för ironiskt). Vi stannade kvar på stället tills alla hade gått och letade överallt.

Ingen kamera.

Okej. VEM FAN SNOR EN KAMERA FRÅN 2004? MED 256 F-ING MB MINNE? Idiotjäklar. Sno en dyr kamera om ni ska sno en, sno inte min lilla älskling som jag vårdat i EN HEL EVIGHET!

Dessutom fanns det jätteroliga bilder på den som jag verkligen ville spara. IDIOTER.

I alla fall, jag åkte hem, och -skratta inte nu - grät lite (okej, ganska mycket). Chat förstod inte riktigt min hysteri.

"But we can get a new one, a better one..."

"I WANT THIS ONE!! My parents gave it to me and it's got MEMORIES on it! And it was cute, and everyone said it was shit but I LOVED THAT CAMERA!"

Nästa dag lugnade jag ner mig lite. Ringde stället igen, ingen kamera. Idiotmänniskan som tog den är säkert jättenöjd men min repade skärm och ROLIGA bilder (fast bara 30 stycken).

I fredags köpte jag en ny. En liten söt sak som är mycket bättre och mycket mindre och snyggare och allt det där. Och jag gillar den jättemycket, och är jätteglad. Men jag saknar min lilla heffaklump, och förbannar klumphuvudet som snodde den.

London

Min helg i London var superduperlyckad. Träffade Rehan i Covent Garden i fredags för lunch på Wagamama. Ett favvoställe numera, och Rehan hade aldrig varit där. Gott gott. Sedan gick vi och kollade i affärer och jag köpte världens bästa grej på Casio. Mer information senare.

På kvällen gick vi till en gaybar i Stratford som de hade hört skulle vara bra. Det var den väl. Madonnakonsert på storbildstv och äldre ensamma män; en klyscha alltså. Men en trevlig sådan, och vi tog tre öl där, innan vi gick hem och kollade på Murder She Wrote.

På lördagen var vädret strålande, så jag och Shayne tog en promenad i solen och köpte varsin smoothie. Sen läste jag min deckare i trådgården och njöt.

Memory

Musikalvecka på American Idol! Ingen var väl direkt fantastisk, men jag gillar Jason Castro så jag bjuder på hans version av Memory.

London baby

Så här glad är jag i London.

Var i skolan idag och pluggade med Poppy och Yasmin. Sedan, på hemvägen, fick jag akut uttråkningssyndrom och bestämde mig för att göra något åt det.

Så jag drar till London imorrn. Yay! Ska träffa Rehan och käka lunch, sedan gå och kolla in American Apparels nyheter och kanske Urban Outfitters och Beyond Retro i Soho också. Sen drinkar med Shayne. På lördag ska vi kolla film och hänga.

Apprenticeday

Onsdagar i England heter inte längre Wednesdays. De heter Apprenticedays.

Till min enormt stora lycka är det alltså Apprenticeday idag. Klockan nio, pure happiness.

Andra trevliga saker som hänt denna Apprenticeday:

• Jag har lämnat in mitt stylingprojekt. Detta betyder att jag har två inlämningar kvar och sen aldrig mera skola. Shit asså.
• Jag har druckit min första Frappucini, det är minst 19 grader ute och SOMMMAR!
• Det är Apprenticeday idag.

Nu ska jag kolla på lite Studio 60 on the Sunset Strip.

Poltergeist

Bild

Det här med att se filmer som man borde ha sett: älskar det. Och inte bara för eventuell cred, även om det finns situationer där det kan vara trevligt att veta vad man snackar om. Men mest är det personlig tillfredställelse; en ruta att pricka av, även om filmen inte var en höjdare. Det gäller dessutom inte bara "bra" film - Casablanca går lika bra som Grease, för de är lika viktiga för vår populärkultur.

Har precis sett Poltergeist. Var lite halvmysig, utom när en av karaktärerna börjar riva av sig sin hud i spegeln. Box ticked.

Nu tittar jag på Heather Mills - What Really Happened, och skäms. Skäms för hennes skull, för journalistens skull, för vår kulturs skull. Framförallt skäms jag för att jag tittar.

Gone with the Wind

Idag har Gone With the Wind som musikal premiär i London. Jag. Vill. Gå.

Mitt öga säger 17 grader

Bild: BBC weather

Strålande väder - 17 grader liksom! - och strålande humör idag - jag är ombytlig av mig. Mötet med Sarah, min stylinglärare, gick finfint. Hon frågade om jag skulle starta mitt eget magasin. Det var lite konstigt. Men hon älskade bilderna - jag har ett bra "eye", bara så att ni vet. Jeez.

Sen åt jag frukost i parken med the Guardian och en latte. Mycket trevligt. Nu är klockan.... hm, 13.29 och jag har gjort allt jag skulle göra idag.

Det är så jobbigt att vara student.

I sängen med en geisha!

Nu har jag fixat klart inför min tutorial imorrn; ska duscha nu, sen krypa ner i sängen med en stor geisha av choklad som jag smugglade hem från Sverige.

Ser ni vad jag gjorde där? Ha. Ha.

Förvirrad, allmänt uttråkad och deprimerad. Samt hungrig.

Sitter på bibblan och snörvlar. Nej, inte gråt-snörvel, även om det skulle vara rätt skönt just nu, utan förkylnings-snörvel. Är allmänt uttråkad/deprimerad och vill ha semester alternativt ett jobb.

Ser ni hur förvirrad jag är?

Det bästa med att vara deprimerad/allmänt uttråkad är att man skriver mycket bättre. Alla stora genier har väl varit plågade själar, eller hur var det nu? Mina artiklar är knappast genialiska, men de håller åtminstone långsamt på att räddas från stavfel.

Är så sjukt hungrig, dessutom, och den elaka bibliotikarien var dum mot mig och vägrade installera en skrivare för att han skulle gå på lunch. Dumjävel.

Nästan klart

Puh. Har jobbat med mina modesidor hela dagen, nu är det nästan färdigt. Vad tycks? Jag har ett möte med min lärare på tisdag, får se vad hon tycker. Men ungefär så här kommer det se ut.

Observera att informationen om kläderna inte stämmer till 100 % - en dödssynd för en "riktig" stylist, men jag är tvungen att hitta på lite, eftersom vissa produkter är gamla och andra är köpta från oidentifierbara källor på ebay. Låt oss bara säga att jag vet hur det går till egentligen.

(Dessutom: fält-bilden från det tidigare inlägget ska också med, men fick inte plats enligt blogspots restriktioner.)

Allt fotat av mig. Min vackra syster Sofia står modell.

Antijante

Är det bara jag som ÄLSKAR att blondinbella skaffat sig en livvakt? Tjejen är grym, inget snack om saken.

Det går framåt

Lennon fotograferad av Chat Singh, Sofia fotat av mig.

Jag har faktiskt fått en hel del gjort de senaste dagarna. Min dissertation (typ C-uppsats) är 95 % klar, men än är det redigering och bildletande osv. som måste fixas.

Och stylingprojektet börjar se riktigt bra ut.

Nu måste jag fortsätta. Bjuder på två bilder som jag stirrat rätt mycket på den senaste veckan: min skärmsläckare (söööööt!), och Sofia på fältet (också söt).

Grattis

"To work with the BBC, you have to live and breathe journalism"

Ungefär så lät det idag, då Solent University anordnade karriärdag. Eller obefintlig karriärdag, i mitt fall: efter BBC-föredraget ville jag bara ge upp. Framtidsoron med stort F börjar krypa på igen, och det jobbiga är att det inte finns mycket att göra åt det.

Jag tror på mig själv, det är inte det. Visst når jag säkert dit jag vill en dag, men det känns bara så segt. Jag menar, här har man pluggat i tre år, på väg mot en 1st, sökt en 10-15 jobb, och inte en enda intervju.

Undantaget musik-, film- och modebranshen kan jag inte komma på andra branscher där kontakter, pengar och passion betyder så ofantligt mycket mer än hårt slit och ambition. Hur passionerad måste man vara för att få ett jobb?

Jag menar, jag erbjuder ju att jobba gratis i många fall - har svårt att se det i bankväsendet, till exempel. (Mattias som vi bodde med i London var intern på en bank -finans, såvitt jag förstod det, men ändå - och tjänade en sisådär 100 000 i månaden. Mattias var visserligen något av ett snille inom sin bransch, men så stor skillnad på våra respektive kunskaper inom respektive industrier tror jag inte det är).

Nu har jag dessutom panik eftersom praktiken jag tänkt göra i juni på Observer inte ser ut att bli av. Vilket innebär att jag inte hinner söka några andra (framförhållning är normalt 3-5 månader).

Så 14 maj står jag där, med högsta betyg, en kvarts miljon i studieskulder, utan ens ett sketet gratisjobb i bakfickan. Grattis.

------------------------------------------

Jag kan ju bara inte avsluta med en så deprimerande tanke. Därför: nu ska jag ut med jobbet och dricka öl, och ha på mig min allra finaste klänning. För faktiskt är allt sånt mycket viktigare i livet. Egentligen.

Plockat och klart

Ni som träffade mig när jag var hemma över påsk vet att jag håller på med ett stylingprojekt som syster Sofia modellade för (resultatet får ni se i sinom tid). I det projektet ingår även att styla en still life, alltså en "plocksida" på modespråk.

Jag travade därför ner på stan idag och plockade, på äkta stylistmanér, en massa produkter. Resultatet kan ni se ovan.

Hjälp

Jag skämtar inte, det här är verkligen vårt hotell.

Nu är Gran Canaria bokat - vi ska bo i ett terracottafärgat lägenhetshotell 10 minuter från Playa Del Ingles. I två veckor i juli.

Ska man göra Gran Canaria ska man göra det ordentligt.

Vår lilla ros

"Should I put it out, do you think?" frågar jag oroligt.

"Maybe a little bit later. It shouldn't be too long in the sun," svarar Chat eftertänksamt.

Jag tittar ömt på vår lilla bebis, som växt till sig riktigt ordentligt sedan vi börjat ta hand om den bättre. "Ok, let's wait a while," konstaterar jag.

Jag och Chat har en ros ihop. Jag fick honom på min födelsedag, och fem dagar senare var den nästan död. Oj, vilken fart det blev på oss. Rosen har sedan dess fått vistas utomhus, stått i skugga, blivit vattnad, talad till.

I själva verket vet vi ingenting om hur man ska ta hand om små rosor. Kan de leva för alltid? Gillar de sol? Att vara utomhus?

Vi gissar på. Just nu är han i säkert förvar på diskbänken. Ikväll får han stå ute en stund. Lilla rosen.

Katarina

Jag måste haft jordens tråkigaste helg. Jobbade och pluggade. Dessutom oroat mig, en hel del, för saker och ting. Räkningar och framtiden och andra tråkiga vuxengrejer.

Dessutom glömde jag bort Slovenien i min artikelserie. Totalt.

Det problemet ordnade sig dessbättre idag när snälla Katarina kom till undsättning. En helt okänd tjej på Facebook, som jag hittade genom gruppen "Slovenians in the UK". Hon kan säga "Olle är författare" på svenska.

Nu måste jag gå tillbaka och göra fler tråkiga saker.

itv.com

Britain's Got Talent har en kvinnlig jurymedlem. På itv.com går det att kolla på sexiga bilder av henne, medan Piers Morgan och Simon Cowell har blivit exklusivt intervjuade.

Så tråkigt typiskt.

Rörande Talang

Jag klarar inte AV Britain's Got Talent! Varenda bidrag får mig att vilja gråta. "If I didn't have Jan I wouldn't have a life", säger en blyg tjej om sin hund. Kan det bli mer rörande?

Och så var de förstås helt grymma, dessutom. Paul Pot, du har konkurrens.

Jenny, Jenny...

Jenny är i Kuala Lumpur och chillar, på typiskt Jenny-vis.

"Ikväll bor vi gratis hos M eftersom våra fyra nätter tagit slut. Vi är rätt tacksamma...:) Hon sitter förresten precis nu och ringer runt till olika bussbolag osv.....hon måste verkligen tycka att vi är oorganiserade"

Att ha en syster flackandes runt i Malaysia är en berg-och-dalbana där man är livrädd ena sekunden och håller på att skratta ihjäl sig den andra.

Läs om Jenny och Rebeckas äventyr här.

Liar Liar

För sisådär en månad sen hördes en knackning på dörren. Det var en ung man med trevligt utseende, som ville få oss att byta från Southern Electric till Npower, eftersom det skulle bli så mycket billigare för oss.

Spontant sa vi nej. Det gör man alltid när folk knackar på dörren. Men då sa mannen något intressant. Det visade sig, att Npower skulle inte ändra själva eldistributören, utan endast vara det företag som tog hand om administrationen av räkningarna. Han visade på vår Southern Electric-räkning - den kostnad som vi betalade för att få räkningen skickad, skulle skippas. Summan av kardemumman: inget skulle förändras, Southern Electric skulle fortfarande distribuera el, och Npower var en slags konsult som tog hand om pappersarbetet.

Vi var mycket tveksamma. Faktum är att jag sa orden: "Sounds too good to be true."

"A lot of people say that," log mannen.

"Vi hyr genom en studentmäklare," sa jag. "Det står i vårt kontrakt att vi inte får ändra eldistributör".

"Det är det som är det fina - ni kommer inte att ändra någonting! Förutom att få en billigare räkning," sa mannen.

Så vi skrev på, jag åkte till Sverige, allt frid och fröjd.

När jag kommer hem har jag fått två brev. Ett från Southern Electric - "Sorry you are leaving us" - och ett från Npower - "Welcome to your new energy supplier!"

Jävla förbaskade lögnhals. Så jag ringer Npower.

"Hello, I want to terminate my contract with you guys because your sales assistant lied to us," kvittrar jag.

"Right..."

"Yes, he said you had a collaboration with Southern Electric and I now see that you don't."

No, we don't."

"So in the folder, which he gave us, where it says 'Same electricity, different billing', you really mean it's just the same quality electricity?"

"Yes, that's right."

---

"Miss Emanuelsson, I will make a note of this complaint straight away, let me just get you a reference number..."

Idag får jag ett brev:

Dear Miss Emanuelsson,
Thank you for contacting us recently about our Sales Agent (...) A specialist team is now dealing with your complaint and we're aiming to resolve it within 10 working days.... etc, etc.

10 working days? "A specialist team"? Tillåt mig asgarva.

Sparka killen, hur svårt kan det vara?

Sommartider

Sommaren är nu, så gott det går, planerad. Jag är väldigt glad över hur det har ordnat sig även om det såklart är lite nervöst att ge sig iväg från tryggheten i vårt lilla hus och återigen bo i Stora Världen. Så här ser planerna ut:

• MAJ: Slutar skolan den 14:e maj. Sen jobbar jag heltid i två veckor, fram till Sofia, Peter och Kalle kommer och hälsar på den 27:e.
• JUNI: Efter att Sofia o co åkt, flyttar jag och Chat in med Shayne och Rehan i Stratford. Vi får bo i deras miminala gästrum gratis, vilket gör att jag har råd att jobba gratis. Jag har mejlat the Observer och hoppas att jag får komma tillbaka dit, annars blir det att fortsätta söka jobb och praktik tills vi flyttar. Chat kommer att jobba heltid på Topshop, och jag kanske tar ett deltidsjobb för att känna lite pengar.
• JULI: Första delen av juli är det möjligt att jag tar mig till Sverige. Det beror helt på jobb/penga-situationen. Jag vill tillbringa åtminstone en vecka i Hölick och det är därför jag funderar på detta. Men vi får se. Den 12:e juli har jag och Chat bokat ett rum hos Safestore i Southampton, där vi ska förvara våra saker över sommaren. Det kommer att bli en intressant dag, eftersom vi inte har någon bil. Men jag kanske hyr en över dagen. Lite drygt 2000 spänn kostar det oss att ha grejerna hos Safestore i två månader, grymt va? Skönt att ha det fixat. Den 15:e juli åker jag, Chat, Shayne, Rehan, Chris och Alisha till Gran Canaria. Jag tänker sluta med mina snobberier och se fram emot resan. Två veckor i solen med goda vänner är aldrig fel, basta!
• AUGUSTI: Troligtvis flyttar vi ut från huset och hittar något eget (tillfälligt) för augusti och september. Men då börjar också allvaret, för vi måste ha råd att betala hyra.
• SEPTEMBER: Chat flyttar in i sin studentkorridor den 18:e. Då har jag förhoppningsvis hittat ett rum till mig, som jag har råd med och trivs i. Självklart är målet dessutom att ha ett jobb. Men den saken är lite mer komplicerad.

Har ni planerat er sommar lika detaljerat?

Wuthering Heights

Jag dör av förväntan. Teamet bakom Becoming Jane ska göra Wuthering Heights! Tyvärr spelar Natalie Portman Cathy, men det får man ta. Kunde jag njuta av Atonment med Kiera kan jag klara av Natalie i kanske världens bästa kärlekshistoria.

Det mest spännande av ALLT är förstås att rollen som Heathcliff inte är tillsatt. Det måste vara en karaktärsskådespelare i stil med Heath Ledger, och inte nån liten mes som Colin Firth. Typ Josh Brolin. Om inte Clive Owen hade varit en sån mes skulle han duga till utseendet.

Några förslag?

Jävla Pippa

Nu är jag så himla sur på Pippa!

Pippa Funnell, alltså.

Ni vet inte vem hon är?

Pippa Funnell är en ryttare/varumärke som är kvinnan bakom Pippa Funnell; Take the Rains, som är ett hästspel för treåringar.

Och de har gjort det för svårt! Jag klarar inte hoppningen! I en vecka har jag kämpat för att vinna det jäkla världsmästerskapet, och nu är det INTE kul längre.

Why, Pippa, WHY?

Klassen

Den förmodligen första bilden som tagits på vår klass! Lite sjukt, efter tre år. Men där är den, en tredjedel åtminstone.

Frågan är: vad gör jag med armen?

Vitt och Svart

Intressant debatt pågår hos UnderbaraClara, som använt benämningen "negress" för att beskriva en (skulpterad) svart kvinna.

Det är lätt att förstå att det finns svenskar som har svårt att förstå hysterin kring ordet. Visst kan man argumentera att det är etnocentriskt att inte sätta sig in i en så värdsomspännade skymf som slavhandeln, i vars skugga miljoner människor lever idag, men historialektioner kan inte ändra följande faktum: slavhandeln kan aldrig betyda i Sverige vad det betyder i tex. Storbrittanien eller USA.

Samtidigt är det så självklart. Man använder inte orden "neger" och "negress". Det spelar ingen roll om de anses PK eller ej, majoriteten av svarta människor vill inte bli kallade negrer och därför gör man inte det. Om man inte har kunskap eller fantasi nog att sätta sig in i historien, får man fejka. Bara säg det inte.

Debatten som följde är intressant på grund av de meningskiljaktligheter som följde kring de andra orden. "Mörk", "mörkhyad", "färgad", "vit", "svart"...

I Storbrittanien är det fullkomligt självklart att kalla människor med afrikanskt ursprung svarta (black). Färgad är totalt förbjudet och anses rasistiskt, eftersom att det sägs från ett vitt perspektiv och då antyder utanförskap - vi är vita och de andra är färgade. Förståeligt.

Mörkhyad (dark skinned) är okej om det sägs i ett sammanhang då det är relevant; tex. av en make-up artist som sminkar en "fair skinned model" och en "dark skinned model". Men att använda "white" om vita och "dark skinned" om svarta är fel, därför att det lägger en liten laddning i ordet "dark skinned" i relation till de vitas vithet.

Att bara använda "dark" (mörk) är kanske okej om det sägs i sammanhanget "dark and handsome", men bara om personen är vit. En "dark" svart person är svart så varför inte säga det, verkar vara åsikten.

Det finns också en stark laddning kring ordet "urban", eftersom "urban music" används för att beteckna "svart musik", alltså hiphop och liknande. Många tycker att det ska heta "black music" eftersom det härstammar från, och är en stor del av "black history", och "urban" antyder att alla svarta bor i städer, gärna i ghetton, och är gansta rappers. Samtidigt finns det en mångfald inom hiphopen idag, och eptitetet "black music" utesluter de som är vita.

Isle of Wight

Vi åkte alltså till Isle of Wight igen. Jag, Chat, Cris, Rehan och Shayne. En tripp runt ön var obligatorisk, men vi hade tid att stanna till i en av de små städerna och ta en promenad. Där hittade vi ett antikvariat fullt av dammiga gamla böcker, och jag köpte tre Agatha Christie som jag inte läst på länge.

Sedan hittade vi ett Tea Room i en byggnad från 1600-talet som kunde varit hämtat ur "Bertrams hotell". Fullkomligt ljuvligt ställe, där vi åt engelskt eftermiddagste och kände oss tjusiga.

Sen kräktes Shayne nästan på bussen och jag råkade i bråk med ett gäng högljudda killar som försökte förstöra min naturupplevelse, men det är en annan historia.

The beautiful people

Har hängt med the beautiful people idag på Storm Model Management, som bland annat representerar Kate Moss. Vi fick en rundtur på kontoret och en kort beskrivning av modelagenternas jobb.

Verkar stimulerande och glamoröst, om än slitigt, men det går inte att komma ifrån att en stor del av deras jobb handlar om att be modeller att färga håret eller gå ner i vikt - inget drömyrke för mig alltså. "A lot of the time we just wait outside schools for a new face," berättade Shirley, som jobbat på agenturen i två år. 13 tyckte hon var en bra ålder att starta sin karriär. Där går våra åsikter isär.

Efter Storm kollade vi in Vanity Fairs utställning på National Portrait Gallery. Riktigt kul att se en så omfattande samling bilder, prydligt ordnade för att förtydliga kulturella referenser. Att Annie Leibovitz gavs så mycket utrymme var dock trist, om än förståeligt med tanke på hennes position hos tidningen. I mitt tycke är Leibovitz mer än en kompetent porträttfotograf, men inte alltid den mest spännande av modefotografer.

Models and Vanity

Nu ska jag greja och dona inför imorgon. Ska till London för studiebesök på Storm Models och Vanity Fairs utställning på National Portrait Gallery. Ska bli himlans skoj.

Har inte glömt att jag ska berätta om Isle of Wight. Imorgon.

Mitt födelsedagskalas

Chat var en gentleman och köpte alla mina drinkar hela kvällen. Vad notan kom till vill jag inte ens tänka på. Not my problem anyway.


Vi tog ett gruppfoto. Kan det bli nördigare? Från vänster uppifrån: Abi, Seans flickvän som är ungefär lika lång som ett mjölkpaket, Sean, Shayne, Chris (Topshopkompis som bor med Shayne och Rehan) och moi.


Vi satt kvar vid samma bord hela kvällen. Jag tog inte ett steg på dansgolvet. Redan pensionär.


Shaynie och jag! Jag har en grej på huvudet. Tror det är inslagssnöre.

Justja, presenter. Fick Trivial Pursuit (engelska versionen) av Chat, slog honom stort men förlorade mot geniet-utan-liv Shayne, fina resväskor av Mamma och Pappa, en bok, armband och ansiktsmasker av Mamma, sjal som jag redan använt till döds av Ami, Lisa och Klara, roligt spel med roliga frågor av Alex, jacka och sjal av Sofia och Jenny (sjalen är ett dilemma för att den påminner om en palestina med den är fin så jag har bestämt att jag är lyckligt ovetande när jag har den på mig), mascara av min lilla bror, Gone with the Wind (filmen) av Sean och Abi, kokbok, asschysst väst från Urban Outfitters och Elle Magazine av Shayne och Rehan, 10 Magazine av Kerry, och en underbart fin och mjuk datorväska som påminner om en Bayswater av Chat.

Tror det var allt. Jag var bortskämd i år.

Invandrarkrisen i England

En "immigration crisis" pågår i Storbrittanien just nu, fick vi veta av dagens Dispatches. Immigration: An Inconvinient Truth intervjuade och observerade, i mitt tycke väl och objektivt. Och jo, fick man tro de som talade var krisen i full fart.

Konstigt att jag inte märkt något. Det är kanske för att jag lever i min lilla invandrarbubbla och är alltför upptagen med att sno andras jobb för att ha tid att märka såna saker.

Men. Allvar nu: programmet var bra, ignorerade obildade rasister och lät de med hyfsat underbyggda åsikter komma till tals.

En var en äldre man som var arg på politikerna. "De frågade aldrig oss," sa han. "De bara gjorde, de bara släppte in fler och fler och här bor vi och känner inte igen oss i vårt eget land."

Och det är där jag inte hänger med längre. Alltså, jag hör vad han säger, kan till och med förstå hur han känner sig. Men jag kan inte förstå varför.

Hur blir man sådan att man tycker att det är negativt att inte "känna igen sig"? Det är inte natur eller ens kultur vi pratar om här; det är okända språk och ansiktsdrag som inte gillas. Hur kan mångfald ses som något negativt, även om man är minoritet?

Jag skrev att jag förstod hur han känner sig. Jag förstår precis. Det är som att jag skulle åka till Hölick och det skulle stå ett höghus på stranden. Eller att det skulle växa palmer längs med Strandvägen. Omgivningen betyder så mycket för en känsla av trygghet. Men människorna? Människorna, för att jag ska känna mig trygg, ska vara trevliga och intressanta. Helst från så många olika länder som möjligt. Det är mina enda krav.

Mina bästa vänner i England är tre britter (andra-generationens invandrare från Indien, Bangladesh och Irak), en irländare och en jordanier. På jobbet är mina bästa vänner från Polen och Litauen. De är mina vänner för att de är trevliga och intressanta, vilket inte har särskilt mycket med deras nationalitet att göra (även om jag kan tänka mig att vi har liknande erfarenheter och därför dras till varandra). De är min trygghet här. Mannen, som kände att invandringen i Storbrittanien gått överstyr, har säkert sin i form av vänner och familj.

Om jag flyttade tillbaka till Sverige och varannan människa jag träffade var invandrare skulle jag bli glad. Rent spontant, alltså. Politiskt sett är det en annan fråga, framförallt ekonomiskt. Men spontant skulle jag bli glad: vi behöver invandring, och personligen behöver jag stimulans. Sverige är så likformat.

Men, till saken. Varifrån kommer den här viljan att "behålla Storbrittanien brittiskt?". Om rasism inte ligger bakom, vad finns kvar? Rädsla, av det icke-främligsfientliga slaget? Nostalgi? Nationalism kan jag inte köpa som argument; nationalism handlar om varumärken och sport och kulturella traditioner som många invandrare varken skulle vilja eller tilllåtas påverka.

Vad jag inte kan förstå är detta. Hur kan man gå utanför dörren och höra polska eller arabiska och känna att man inte känner igen sig i sitt eget land? Förändringen har knappast skett över en natt, och i vilket fall behöver du bara gå ett steg till för att höra engelska.

Eller så får du väl lära dig arabiska.

Inte förrän imorrn

Nu ska jag sova. Har så många roliga saker och berätta, från födelsedagspartaj till isle of wight-resa och sommarplaner.

Det får bli imorgon.

Merry Christmas

Det snöade idag.

SNÖADE!

Jättestora flingor var det också. Och blåste typ femton sekundmeter (chansar på att femton sekundmeter är mycket. det låter mycket).

Asså hallå klimatet vad sysslar du med egentligen?

Vi tar det i tur och ordning

Sverige var förstås underbart. Det blir lätt så när man bor utomlands.

En eftermiddag tillbringades på Fullerö, där Alexandra har sin stuga. Fullerö är förknippat med sommar för mig sedan jag och Alex hade hästar där en sommar. Nu är stugan borta, utbytt mot en ståtlig look-alike som helt klart lever upp till den gamlas charm. Bryggan där vi badade finns kvar, om än också den uppdaterad. Och så finns det får.

En tyckte om mig väldigt mycket. Det var ömsesidigt.

Safe and Sound

Tillbaka i Southampton, som är sig likt, om än med en del gröna blad på träden och en mild snarare än kylig vind. Kom innanför dörren för en halvtimme sedan, och har faktiskt lyckats packa upp det mesta redan. Det som är kvar får inte plats.

Idag är tanken att jag ska plugga ikapp en del, så att jag kan ha en stressfri födelsedag imorgon.

Ska gå igenom kort från Sverige, kommer upp på bloggen under dagen.