Grattis

"To work with the BBC, you have to live and breathe journalism"

Ungefär så lät det idag, då Solent University anordnade karriärdag. Eller obefintlig karriärdag, i mitt fall: efter BBC-föredraget ville jag bara ge upp. Framtidsoron med stort F börjar krypa på igen, och det jobbiga är att det inte finns mycket att göra åt det.

Jag tror på mig själv, det är inte det. Visst når jag säkert dit jag vill en dag, men det känns bara så segt. Jag menar, här har man pluggat i tre år, på väg mot en 1st, sökt en 10-15 jobb, och inte en enda intervju.

Undantaget musik-, film- och modebranshen kan jag inte komma på andra branscher där kontakter, pengar och passion betyder så ofantligt mycket mer än hårt slit och ambition. Hur passionerad måste man vara för att få ett jobb?

Jag menar, jag erbjuder ju att jobba gratis i många fall - har svårt att se det i bankväsendet, till exempel. (Mattias som vi bodde med i London var intern på en bank -finans, såvitt jag förstod det, men ändå - och tjänade en sisådär 100 000 i månaden. Mattias var visserligen något av ett snille inom sin bransch, men så stor skillnad på våra respektive kunskaper inom respektive industrier tror jag inte det är).

Nu har jag dessutom panik eftersom praktiken jag tänkt göra i juni på Observer inte ser ut att bli av. Vilket innebär att jag inte hinner söka några andra (framförhållning är normalt 3-5 månader).

Så 14 maj står jag där, med högsta betyg, en kvarts miljon i studieskulder, utan ens ett sketet gratisjobb i bakfickan. Grattis.

------------------------------------------

Jag kan ju bara inte avsluta med en så deprimerande tanke. Därför: nu ska jag ut med jobbet och dricka öl, och ha på mig min allra finaste klänning. För faktiskt är allt sånt mycket viktigare i livet. Egentligen.