Snabbgenomgång

Första vardagen på veckor som jag kommit hem från jobbet innan sex. Hade en kurs idag nära Piccadilly som slutade vid fem. Lyx. Vi skrev pressutskick och analyserade artiklar. Ganska värt, även om det var ungefär vad jag pluggat de senaste tre åren.

Känner fortfarande att jag borde köra någon slags snabbgenomgång av mitt liv sedan jag började mitt nya jobb. Men var börjar man?

Jag bor i London nu. (Okej, vet att ni vet, men vi tar det från början.)

Igen. Och det är helt annorlunda än för fyra år sedan, då jag, Klara och Emilie delade ett litet minirum vid Brick Lane, gick ut i centrala London och jobbade på våra typiska flytta-till-London jobb.

Nu bor jag visserligen också i ett minirum, men utan roliga rumskompisar och känslan av det fantastiska i att precis ha flyttat till London och bara börjat sitt liv. Jag känner mig ungefär fyrtio år äldre än jag gjorde då. Inte visare, bara äldre, ska tilläggas.

Klara och Emilie har blivit utbytta mot två pompösa människor som av outgrundlig anledning verkar tro att de äger stället. Grejen är att de inte alls är elaka, eller ens oförskämda (med undantag av häromdagen), bara så himla... underliga. Olika mig. Går inte att förstå sig på.

Jobbet är... jobbigt. Men bra. Kul, lärorikt, annorlunda, omväxlande, en utmaning. Kan inte tänka mig ett bättre jobb för min, hm, personliga utveckling (bajsnödig fras) just nu.

Chat bor i Southampton så vi har ett distansförhållande. Känns inte som det, dock. Vi träffas varje helg och jag skulle inte vara bra sällskap i veckorna ändå. Är mycket belåten med arrangemanget. Chat är också över sin förändrings-depression, vilken inträffar varje gång något förändras i hans liv (det blir sommar, Frasier ändrar omslag på DVD-boxen, The Guardian byter typsnitt...) Det finns ingen hejd på hans rädsla för förändringar. Och själv klarar jag inte av slentrian. Perfect match.

Jag har tagit examen, vilket var fantastiskt. Mamma och pappas besök var uberlyckat, jag var till och med snygg i konstig hatt, jag fick ett diplom som står stolt på min byrå... Slutet gott allting gott.

London är också bra. Hade läskiga föraningar om att jag kanske skulle hata stället nu, eftersom jag snart har medelålders och allvarligt funderar på att börja pensionsspara och - fasa - gå till tandläkaren. (Snart fem år sen sist, börjar få hypokondriska fejk-ilningar i en tand. Har, inte att förlömma, faktiskt också tappat en stor bit av framtanden. Inte snyggt.)

Men det gör jag inte. Hatar London, alltså. (Eller går till tandläkaren, men det är för att TANDLÄKARE ÄR ONDA OCH ALLT DE VILL ÄR ATT STICKA NER DEN DÄR JÄRNPINCETTEN I KRYMSLENA SOM ILAR MEST.) Västra London, Chelsea mer bestämt, är en oas jämfört med Oxford Street eller Brick Lane (på söndagar). Gatorna är rena och människorna gamla och husen vackra. Det är fint här, och jag trivs.

Vad mer kan jag berätta? Jag har köpt en ny vinterkappa och den är jättefin. Tack mamma och pappa för examenspresent. Och nya skor. Och nya byxor.

Jag träffar Shayne, Rehan, Mhairi och - nytt tillskott - Kerry och Rocco - regelbundet. Ibland tar jag en drink med nya jobbbekanta efter jobbet.

På kvällarna kollar jag på Dexter eller läser. Har ett fint bibliotek precis runt hörnet.

Nu ska jag svara på gamla mejl och äta en Magnum Classic. De hade inte mandel. Skitstad.