Murphy's Law

Idag nar jag forsokte ta mig hem fran jobbet var verkligen alla gudar emot mig - vaderguden, bussguden och anti-trangselguden.

Det sporegnade verkligen idag. Som spon i backen. Metspon i backen. Och polar samlades det - sana dar som nar man lyckats hoppa over en, uppkommer en annan pa stallet man satt foten.

I detta sporegn bestammer jag mig for att testa buss nummer 70. Buss nummer 70 gar fran mitt jobb till mitt hus ungefar. Valdigt smidigt. Sa smidigt att min fantasi hade upphojt denna buss till den Perfekta Bussen.

Jag star vid busshallplatsen och vantar ett tag. Ett ratt langt tag. Trots att jag star i en portuppgang sa borjar mina skor sakta fyllas av vatten. Oj vad lang tid bussen tar tanker jag efter tjugo minuter. Men jag ar ratt nojd anda for jag laser en artikel i The Times om Stieg Larsson-trilogin som ar ganska intressant.

Efter en halvtimme ar jag besviken. Lite smasur. Halla liksom - det har hade jag inte forvantat mig av buss 70! Dessutom rinner vattendroppar fran mitt har ner langs nacken och ryggen. Obehagligt.

Efter 45 minuter kommer bussjaveln. Packad med minst 75 andra droppande manniskor. Jag klammer mig pa bussen. Aker nagra stopp. Och sa stannar den. This bus terminates here. Star det pa en skylt, inte ens busschafforen verkar bry sig om folk gar av eller inte.

Sa jag sicksackar mellan vattenpolarna pa en okand gata for att forsoka hitta en ny buss. Hittar en, hoppar pa. Andas ut och forsoker torka bort vattnet fran ansiktet.

Aker tva stopp och inser att jag maste av. Men da ar jag nastan apatisk av ilska sa jag orkar inte bry mig. Gar hem. Sjalvklart upphor det att regna nar jag famlar efter nycklarna utanfor porten.