Jag, Amy och Nick skyndar oss fram till det lediga bordet i en av de sista tågvagnarna. Vi har haft tur; tåget är på väg att bli fullt, och eftersom vi bär på en enorm väska med filmkamera för £4000 i, är vi glada över att ha hittat en plats åt den.
Nöjt snackar vi om dagen som varit; vi har intervjuat fyra personer, alla på video, alla med bra synpunkter på ny media.
Och då kommer en man.
'Excuse me, is this seat free?'
'Well, yeah,' säger Nick, 'but I'm afraid I can't move this box. Sorry'
'Well, you've got to, cause I've paid for my ticket and I want to sit down,' säger den nu arga mannen som förövrigt luktar jätteäckligt.
'I can't. And there's quite a few free seets over there.' Jag vänder mig om och ser en alldeles bakom.
'Like the one just behind you,' försöker jag, varpå mannen rycker på axlarna och klämmer in sig mellan lådan och mig på stolen bredvid.
Jippi. Varje gång han andas ut måste jag hålla andan. Som tur vad håller mannen tyst, och vi läser våra böcker och är tysta vi med, tills vi kommer till Winchester. Då får nämligen Nick ett intressant sms från sitt ex som måste diskuteras. 'I need you,' står det gott och gott. Ohhh. Vi diskuterar. Nick kommer fram till att 'the way things ended I would never get back with her,' och vi undrar vad som hände.
'Trust me,' säger Nick. 'I've got the worst break-up story you've ever heard.'
Varpå den illaluktande mannen tittar upp från sin tidning och säger lugnt: 'How about pretending to have an abortion when she wasn't even pregnant in the first place?'
Tystnad. Sen, från Nick: 'I'll give it to you, mate.'
Stinkbollen tar upp sin tidning och läser vidare.