Att det inte är en rättvis bild av USA fattar ju vem som helst. Men det är kul ändå. Och läskigt. För hur ihopklippt det än är så finns det människor på jorden, ganska många till och med, som tror att de flesta israeler är muslimer.
Men man måste ju garva åt det.
Hittade denna hos Silverfisken. Hur. Adorable.
Edit: det har kommit till min kannedom att ni inte kan se filmen. Kolla in har istallet.
Det är konstigt att bo själv. Man kommer hem och så finns det inget att göra; ingen att prata med, krama eller att vara arg på. Det är bara tyst.
Bra saker med att bo själv är att man kan slänga kläder överallt, flytta runt saker som egentligen höra hemma någon annanstans (som spegeln som nu står uppe i extrarummet så jag kan prova kläder framför den) och... det var nog allt.
Min morgonrutin är också lite annorlunda mot förut. Jag kan inte vakna med bara en väckarklocka (duh), så Chat ringer klockan åtta varje morgon för att jag ska kunna gå upp. När han ringer brukar jag slå av mobilen som om den vore en väckarklocka, och då fortsätter han ringa tills jag svarar eller ringer tillbaka.
Jag skäms lite, för imorse när han ringde ljög jag och sa att jag var klarvaken fast jag inte alls var det. Fem minuter ringde det igen (jag sov som en stock).
"Are you really awake?" frågade Chat.
"Yes," ljög jag, och är tyst en stund. Sen: "I can't believe you don't trust me!"
Det kanske var lite överdrivet.
Uppifrån från vänster: En Nazgul, Gandalf, Aragorn, Boromir, Saruman, Legolas, Gollum (hm...), Samwise Gamgi, Pippin, Merry,Frodo och Gimli.
Igår var jag ute med de här filurerna. Abs fyllde år och var utklädd till Aragorn, fast han ser mer ut som Jack Sparrow. Och det var överkurs på kostymerna - hela fellowshipet var med. Kolla bilden! (Hela brödraskapet har löv-broscherna, Frodo har sitt svärd... Det är bara Saruman som minst sagt ser lite underlig ut.) Min favorit är Gandalf, som egentligen heter Matt och kommer från Epsom. Alla kommer från Epsom i den här världen.
Frodo och Gandalf.
Asså kolla överkursen på Aragorns halsband - det som Arwen ger till honom (från Ebay)!
Saruman och Gandalf have it out.
Jättekul fest var det i alla fall. Vi gick till en pub som heter the Hobbit, det säger väl allt. Och drack Gandalfs (inte jag, för vid att dricka blå drinkar går i alla fall gränsen). Jag drack tre öl vilket visade sig vara ett fantastiskt beslut med tanke på att en Nazgul drack typ tio och blev över-kärvänlig. Så mycket lättare att säga ifrån på ett fint sätt när man är nykter (annars kan det lätt bli typ "Leave me alone you freak" med hundra utropstecken, särkilt när de är utklädda till Saurons tjänare).
Jag hade dåligt samvete för att jag inte klätt ut mig men de andra var snälla och låtsades att jag var Arwen. För vi är så sjukt lika.
Min favorit måste vara Merry. Det roligaste är att figuren bakom Merry är så sjukt lik karaktären: han är från Wales (som jag alltid tänkt att the Shire är) och heter Tum (stavas Twm eller nåt). Hans liv går ut på att dricka öl och det gör att han verkar lite trög (men likt Merry är det ett val, han är inte dum i huvudet egentligen).
Phew. Sagan om ringen-nörderi över för den här gången. Det var nåt va, Sofia?
Det här är lätt det roligaste jag sett typ nånsin.
Så här gör du för att garva:
Klicka här, och kolla in denna gulliga, men rätt pinsamt pretantiösa video. Gör det nu!
Sen klickar ni här. Se hela, slutet är bäst!
Jag har ont i magmusklerna av skrattkramper.
Sean och min SMS-konversation:
Jag: I can now sympathise with England. What crap. The Russians, I have to admit, are quite nice to watch. But then they're a country of fucking 140 million!
Sean: Haha! When you play Russia you feel like you should beat them, but they're a good team. Never mind...World cup in two years!
Jag: Yeah, we are going to win that.
Sean: No you're right, England will!
Allt Elmander gör är att få gula kort och passa till ryssar. Och är han inte lite...mullig? Det var faktiskt mina hatade itv-kommentatorer (även mina enda vänner) som påpekade det. "I wonder what Elmander's normal weight is," kontemplerade de.
I would say less than it is at the moment.
"Sweden has always thought it fashionable to be functional"
Jaja, we get it.
"If there's one tag we can attach to the Swedish team, it's durability," säger kommentatorn här.
Sedan: "Lagerback is not one to throw crockery around, but he looks stressed now."
Tack. Alltid kul att höra. Att vi är uthålliga, underförstått tråkiga.
Men det är vi ju. Vi har inget mittfält. Och vad gör Elmander? Leker stolpskott?
Har ändå en känsla av att vi kommer att fixa biffen. Fråga inte varför.
(Är väldigt imponerad av Ryssland. De har passion. Med tanke på att våra spelares sammanlagda ålder ligger några hundra över deras, är det inte speciellt konstigt. Men ändå. Jag gillar deras kvicka spel. )
Nu börjar det start! Är lite lagomt illamående och vet inte vad jag ska göra för att lugna mina nerver. Hörs kanske efter matchen, beroende på hur det går...
Asså vet ni vad jag gjorde igår? Sökte jobb på en PR-byrå, som jag innerst inne inte känner att jag passar för. Man får inte vara kräsen, tänkte jag glatt, och slarvade ihop en ansökan på en halvtimma.
Så självklart blev jag inbjuden till intervju.
Det är en av Londons topp-tio PR byråer så det blir nog en bra upplevelse att gå på intervju där. Och det är mat-PR, inte mode-PR, vilket jag gillar. Matmänniskor låter så mycket trevligare.
Nu måste jag bara få ledigt från jobbet, efter fyra dagar där. Men min chef är en snäll en.
Frankrike då! Otur, visst, men de var dåliga. Så var det i år.
Men det här måste också sägas: vilken rafflade turnering det har varit! Rafflande, ett nytt favoritord. Jätteroligt ord. Är det för att England inte är med, tro?
Mer rafflade blir det imorgon. Är redan nervös. Och här ska jag sitta alldeles själv.
Jag vet inte om ni har sett SATC-filmen än. Men jag måste bara säga något. Undvik att läsa om ni känner att ni inte vill höra någonting, även om jag lovar att inte avslöja några egentliga händelser från filmen.
Många bloggare, som förväntat, tycker att filmen är typiskt kvinnoförnedrande-light; att vad som egentligen betyder något är mannen och utan mannen med stort M kan man inte vara lycklig. De säger att grejen med SATC var att den fokuserade på riktiga kvinnor (om än med onaturligt mycket pengar och skönhet) som hade varandra och det var romantiskt, det var kärlek. Män var en bonus.
Kanske kommer jag aldrig riktigt förstå vad som var så extremt revolutionärt med SATC: kanske borde jag ha varit lite äldre när jag började kolla, och kollat mer regelbundet. Jag har definitivt inte sett alla avsnitt, till exempel, vilket det känns som att 99% av bloggosfären och mina vänner har.
Så. Är det därför jag inte fattar kritiken? Isåfall kan jag köpa det: självklart gillar man inte en film som gått ifrån sin kärna.
Eller: är det helt enkelt så att SATC-filmen, liksom serien, handlade om, inte några perfekta uber-kvinnor som alltid prioriterade vänskap framför kärlek och aldrig var needy (förutom kanske Charlotte och Carrie nån enstaka gång) - utan RIKTIGA människor, inklusive känslor.
Kritikerna vill gärna framhäva att de föredrar Carries systerliga känslor över hennes romantiska. Jag kan också tänka mig att vissa människor gillade filmen, men är oroliga för att dess budskap ska fortsätta sända dåliga signaler om vad kärlek är. Visst, disneymentaliteten där en prins betyder lycka kommer från en patriarkal och förlegad världsbild, men betyder det att det inte finns ögonblick då känslorna tar överhanden, då en pojkvän är viktigare än allt annat?
Nu är inte jag det bästa exemplet på en person som förlitar mig på pojkvänner, trots att mitt förhållandefacit kanske indikerar annorlunda. Jag har alltid mest förlitat mig på mig själv. Men visst kan jag tänka mig en situation då jag blir sårad och gråter och tänker att livet är över - på grund av en pojkvän- och det gör mig inte mindre feministisk eller självständig. Varför är nerkärade män i filmer gulliga OCH coola (High Fidelity, Notting Hill, Borta med Vinden etc.) medan tjejer är patetiska?
Jo. För att vi inte är jämställda. För om man är i överläge är det okej att sätta sig själv i underläge.
Då tycker jag, som älskade SATC-filmen för all dess romantik, att vi förtryckta kan sätta oss i överläge genom att göra vad vi vill. Jag får ha min åsikt, och vissa karaktärer som jag inte tänker peka ut får ha sina prinsar.
Och så levde vi lyckliga i alla våra dagar.
Oj, jag såg nu i pausen att matchen kanske inte var direkt "konstig" utan extraordinärt olycklig och oj, oj, oj det är lite jobbigt för Frankrike just nu.
Andra dagen på jobbet: idag var det ännu bättre. Älskar mitt jobb. Har ordnat intervju med Jon Fererro, min nya kompis på ITV. ITV motsvarar ungefär kanal fyra i Sverige. Å, nu blir jag tårögd. Fyran! Fyran är så gullig.
Och jag har skrivit mer och haft miljoner idéer. Tror att min kollega är lite matt. Hon trodde nog inte att det fanns så många idéer om det vi håller på med, ny media.
Men det finns det.
Efter jobbet stötte jag ihop med min kompis Kerry, som råkade stå utanför Snip (haha) och hänga. Hon väntade på Emma, som driver The Hidden Wardrobe och är jättetrevlig. Jag blev medbjuden till Olive Tree på Oxford Street, där vi åt musslor och drack vin.
Sedan gick jag hem och sökte ett jobb.
Kollar på Italien-Frankrike. Så konstig match. Det är som att de bara springer fram och tillbaka och skjuter på mål om vartannat. Defence, Frankrike! Kom igen nu.
Okej, så det är inte så kul att bo själv.
Jobbet däremot, var riktigt roligt. Hade en bra första dag; jag fick ett skrivbord vid fönstret och två projekt att jobba på. Har researchat och skrivit två artiklar idag - fortsättning följer imorgon. Så trevligt att jobba nio till fem. Tänkte jag. Sen kom jag hem. Vad gör man klockan fem liksom? Det är ungefär då jag brukar käka lunch. Och själv!
Så jag har satt igång med några projekt. Typ elva. Det ligger böcker i högar och utskrivna arbetsbeskrivningar på sängen, en dammsugare står på golvet - det var askul att dammsuga under sängen!- och jättemycket köttfärssås står på spisen. Tror inte det finns nån mikro på mitt jobb.
Nu ska jag kolla på slutet på fotbollen och Big Brother och läsa ut Emma och... Ni hör ju. Jag har blivit galen efter en dag.
Chat åkte igår. Han börjar jobba på Topshop Oxford Circus imorgon, samtidigt som jag börjar mitt nya jobb på universitetet. (Roligt nog börjar Sean sitt jobb som trädgårdsmästare/landscape designer, och flickvännen Abby på en instutition som tar hand om fosterbarn, imorgon. Det är något med den 16:e.)
Jag funderar på hur det kommer att gå de här veckorna. Jag jobbar till fem, vad ska jag göra när jag kommer hem? Helgerna ska tillbringas i London, vilket blir roligt, men lite tröttsamt med allt resande.
Planerna för idag är en promenad in till stan för nya skor och en anteckningsbok.
"En öl med Sean" blev, som så ofta, en mycket mer avancerad utekväll än så. Jag höll mig i skinnet och stannade vid två öl. Ett smart drag eftersom Sean inte stannade överhuvudtaget.
Jag och Chat släpade hem honom vid två. Skittung var han, och skulle envist ramla in i allting på vägen. Men glad. Man får bli packad när man gått ut skolan för alltid, särskilt när man som Sean inte direkt njutit av lektionerna.
Vi bäddade ner Sean, skrev ett kärlekfullt meddelande och traskade hem. På nåt konstigt sätt nådde vi inte 112 Bernard Street förrän fyra, vilket betydde att jag fick fyra timmars sömn i natt. Jobbade sedan 9 till 7. Känner mig som superwoman alternativt 17 igen.
Sverige "Vi skjuter upp bollen och hoppas på det bästa" mot Grekland "Vi maskar fast det inte finns något att maska för" är kanske inte cupens bästa match hittills.
Varför skjuter inte Larsson? Och kunde inte Zlatans nick bara gått in?
Grekland är ju bara patetiska. Vafan håller backarna på med efter utspark?
Sverigetröjan är på, flaggan som används vid eurovisionsfestivalen är framplockad och guacamolen är gjord. Nu börjar det snart.
Känns skönt att vara underdogs. Jag tror vi vinner eller spelar oavgjort. Fast med Spanienmatchen i åtanke - hjälp - måste vi nästan vinna.
Men alltså. Vann verkligen Grekland EM? När då? Var var jag?
Porträttet ovan ska föreställa Austen's Tom Lefroy, som figurerar i boken Becoming Jane Austen och spelas av James McAvoy i Becoming Jane.
EH! Shit vad besviken jag blir. Okej att Austen inte heller var någon skönhet, men kom igen. Varför har han vitt hår? Roligt nog är han lite lik McAvoy, men säg inte att jag har sagt det.
Akvarellen ska nu säljas på auktion.
Enligt The Guardian finns en romantisk detalj med i historien. (Tack och lov för det!)
"The watercolour, just three inches by one and a quarter inches, was painted on ivory by George Engleheart in 1798 and still has several locks of hair - from whom no one knows - in the back panel."
Fattar väl vem som helst att det är Janes hår! Det har jag bestämt.
Chat flyttar till London på lördag och lämnar mig till mitt öde här i Southampton. Vår sista lediga dag tillsammans var idag, så vi bestämde oss för att åka någonstans.
Lymington lät fint. En Georgiansk kusstad i New Forest med fina promenadvägar, stod det på internet. Vi åkte.
Fint? Om det var fint. När tågstationen ser ut så här vet man att staden inte kommer att vara ful.
Tåget var ett sånt där gammalt där fönstrena går att dra ner och man kan luta ut huvudet och där dörrarna har handtag.
Vi promenerade in till Lymington Town. De här lakanen var jag tvungen att fota - det är något visst med lakan som torkas i vinden.
Vi gick och gick - storgatan var inte speciellt stor, så vi chansade och promenerade bakgator ner mot hamnen. Snart hamnade vi på en smal landsväg som vi bestämde oss för att utforska. Chat med kameran i högsta hugg.
Självklart hittade vi hästar i New Forest. Den här gillade mig.
Stoet var stolt mamma till den här lilla krabaten.
Chat tycker att det är svårt att le på bild.
Den här synen blev vi bortskämda med.
Här vill jag bo. Normandy Cottage. Hej, jag heter Sara och nu ska jag åka hem till Normandy Cottage. Till NC. Yup.
Fast sen såg jag det här jättestora huset och var tvungen att låtsas att jag bodde där. Bara på väg att gå in genom min majestätiska grind, liksom.
Efter en timmes upptäcksfärd kom vi fram till den här stigen...
...som ledde hit. Vatten!
Inte så fräscht vatten. Vi lärde oss dock snart att området är naturskyddat och tilldrar sig naturliv samt agerar saltvattensdamm - vad nu det är - så vi accepterade synen ovan. Ser lite ut som en satellitbild, tycker ni inte?
Så himla rolig bild på mig. Har Donald Trump-överkammning och tjocka kinder, dessutom håller jag faktiskt i en död krabba.
Den här grinden alltså.
Det gick en lång promenadslinga runt hela naturskyddsområdet. Fina bänkar fanns det gott om.
Ännu finare, förstås, i närbild.
På vägen tillbaka såg vi kanske tjugo lika House&Garden-kvalificierade scener.
Vi avslutade dagen med glass på en traditionell glasseria.
Så. Dagens känslor. Lite avundsjuka, riktad till de som faktiskt bor i Lymington. Jämt.
Annars bara lycka. Det var en helt underbar dag, precis vad jag behövde. Nu kan han flytta till London bäst han vill. Hm.
Italien - Holland. Vilken match. Helt fantastiskt sista (?) mål.
Och alla älskar vi när Italien får spö. Varför vet jag inte egentligen.
Igår var vi ute med Abby och Sean. Vädret var fantastiskt så vi gick till puben The Giddy Bridge och åt på deras takterass.
Söta Abby åt lasagne.
Vi såg Tyskland-Polenmatchen på Varsity. "Like World War II all over again," sa Sean. Vi hejade på Polen. Det funkade inte. Men vi hejade.
Alla säger alltid att handtorkarmaskiner är äckliga och ohygeniska. Då brukar jag säga att de är fjantiga och överdriver. Tills jag såg den här.
Det fanns en snäll skylt på toaletten som lärde en hur man ska dricka säkert.
På väg hem, klockan tio. Sofia och jag diskuterade mörkret i England sist; är det inte konstigt att det är så himla stor skillnad i när det skymmer mellan England och Sverige? Det är ju bara en timmes tidsskillnad. När blir det mörkt i Sverige nu?
Såg för övrigt en råtta som inte ville ställa upp på bild.
Kollar på Turkiet-Portugal med blandade känslor. Vill vara i Sverige nu. Det är sommar här men England är svårt euro-deprimerad och det är ingen stämning.
Vi ska gå och se SATC igen ikväll. Eller, jag ska se den igen. Chat ska se den för första gången, vilket gör mig jätteavundsjuk. Vill också se den för första gången.
I helgen jobbar jag, men Sean och Abi är här så det blir nog lite häng med dem.
Vad ska ni göra i helgen?
Sex and the City-filmen är som gjord för events, något man tagit fasta på i de hörn av världen där filmen visas.
I Southampton ordnades ett sådant event av ett av stadens Casinos. Butiker bjöds in: för 8 pund fick man se filmen, mingla med Cosmopolitans och tilltugg, samt en goodiebag från Dior. Vi var en tio stycken eller så från Zara.
Vi kom dit klockan kvart över sex - sju började filmen med en timmes mingel innan.
Klockan sju kom vi fram till röda mattan. Långsammare kö får man leta efter (tex. på flygplatser). Vi var sura. Fötterna var svullna. Hade jobbat 8-18.
Men vi var rätt glada ändå. Här posar jag med Sheryl och Susie.
Zaramänniskor.
Från vänster: Jag. Maria "Jag Heter Inte Maria, Jag Heter Maria Pas" Pas, som är gift och bor i New Forest, hade en klänning som hon köpt i Thailand. Maria Pas hade inte haft klänning sedan hon gifte sig, och kände sig för uppklädd och obekväm.
Aneta, i svart, är deputy ladieswear manager och kommer från Polen. Jag älskar Aneta. Hon är lugn och intelligent och en bra chef.
Sedan har vi Joanna, som är chef för barnavdelningen och har på sig den klänning hon köpt till brudnäbben till det bröllop som inte blev av när hennes pojkvän dumpade henne.
Susie är merchandiser på barnavdelningen och lite konstig.
Till vänster om Susie står Sharon, butikschef på Zara. Alla älskar Sharon. Hon kommer från Skottland och man kan lyssna på hennes röst hur länge som helst. Dessutom är hon lugn och rättvis, och lyckas samtidigt vara respektingivande. På sista tiden har jag dock börjat misstänka att hon är lite... dum. Inte superkorkad men pyttelite långsam. Men det gör inget.
Sheryl i den helt galna rosa klänningen är 18 men beter sig som 12. Hon fnittrar hela tiden och ser lika korkad ut som hon är. Jobbig.
Michaela är en historia för sig. Jag måste ha berättat om henne förut - en helt obegriplig människa, bokstavligen och pyskologiskt sett. Michaela har ingen social kompetents. Ingen. Hon pratar väldigt dålig engelska, dessutom, och är bara intresserad av Michaela. Och pengar. Michaela pratar om pengar hela tiden. Så här kan en morgon vara med Michaela.
Klockan halv nio. Jag stapplar in i fikarummet med en latte och trötta ögon. Michaela sitter och dricker kaffe.
Michaela: Hi Sara! I had the amazing hair last week! And now, look it's horrible. HORRIBLE!
Jag: Oh, ok.
Michaela: I don't know - I have to spend £10 om a stre.. strejti... strej..
Jag: Streightener.
Michaela: Yes - my english very bad. Very bad.
Jag: I think you speak really well.
Michaela: No, no, no, no. I have masters degree - masters degree! In my country. I was best. I won a prize.
Jag: That's good.
Michela: My sister study very hard now! For masters degree. Masters! But I was best. My sister not best.
Jag: Oh.
Michaela ler nöjt. Tystnad.
Michela: I'm getting tax return! £200! It's good!
Jag: That's really good.
Michaela: And last week, I bring back Starbucks cup to Starbucks. Not working, not working. I bring back, and I get extra cup! £60 it cost, I got for free!
Jag: Wow, that's good.
Michaela: Yes. I know about these thing. I study masters degree. Accounting. I was best.
-----
Efter Michaela har vi Mina. Mina är ännu konstigare än Susie, och båda jobbar på barnavdelningen. Hm.
Sen har vi Nati. Hon är spansk och jätteeffektiv.
När vi äntligen blev insläppta på casinot drack vi Cosmopolitans som om de vore shots och såg sedan filmen. Den var, som jag sagt, underbar. Sedan fick vi våra goodiebags, som var de värsta jag någonsin skådat. Makeup-prover från 97, typ.
Men jag var glad ändå.
