The one that got away

Okej. Det här är freaky.

Igår när jag kom hem (vi käkade på Giraffe i Spitafields market, ingen Earth Hour där. Buu) så låg Charles och sov på soffan och jag tänkte: Gud så sorgligt. Hur ska han nånsin hitta nån som är lika konstig som han är... Det måste vara kört nu. Nu är han ensam för resten av livet. Visst att han är jobbig men ingen förtjänar ju det... Stackars lilla freak (ja, jag lyckades vara empatisk och nedlåtande på samma gång).

Men när jag vaknade? Asså killen lever ju livet. Han sitter och asgarvar framför Harry Potter, har tagit ner alla bilder av flickvännen i lägenheten, köpt ett sexpack öl och ringer typ fem samtal till olika personer. Sen kommer en tjej! En TJEJ! Jag trodde jag såg i syne. Och Charles bara - Sara, har du träffat Claire?

Eh, nä. Du har bara haft en kompis här EN GÅNG och han heter Kurt.

Och så är Claire här och är helt fransk och de pratar - PRATAR i en timma, och sen kommer en kille som verkar helt normal och Charles säger: hey mate. MATE! Vad är det här för hemligt liv som han varit tvungen att dölja för Raisa? Gud, tänk om hon inte lät honom ha tjejkompisar? Eller tänk om Claire och Charles har en affär!

Det hela är hemskt roligt och överraskande.

Fast han har höjt min hyra. Mycket roligt samtal.

-Sara, ska vi ha ett litet 'snack'?

-Okej, kommer

Gör mig iordning, tänker goda tankar, går ut i vardagsrummet.

-Okej, jag kommer kanske vara tvungen att höja din hyra

-Okej

Han tar fram en miniräknare. MINRÄKNARE!

- Jag tänkte kanske att du kunde betala el och vatten, och så höjer jag hyran till £500

Paus

-Ja, jag förstår att du måste höja hyran. Men tyvärr har jag inte råd med mer än £500, allt som allt

Tar fram miniräknaren. Knapprar lite. Kollar upp:

-Okej (svårövertalad)

-Bra, tack då...

Paus. Besvärad tystnad. Koncentrerar mig på professor Snapes ansikte. Och så från andra sidan rummet, beslutsamt:

-Jag får helt enkelt sluta röka.