Att bry sig

Jag skriver sällan om saker som berör mig. Istället är min blogg ett vykort till familjen och kompisarna hemma; glada besked, skämt om hårfrisörer och pengabrist samt en plats där jag skriver om mode; bilder på mig själv, kläder jag köpt och kläder jag vill köpa. Och lite annat.

Det känns ytligt. Inte för att jag är rädd för att framstå som egofixerad; en blogg ska vara ego, för det är min dagbok, mina tankar, mitt liv. Och det är ju det som är problemet. Om bloggen reflekterar mitt liv, varför skriver jag inte om viktiga saker? Läste idag att Justin Gatlin med största säkerhet är dopad. Det upprör mig. Varför skriver jag inte om det? Minst 40 döda i Libanon i morse. Mer än hälften var barn; det är antalet i en medelsvensk skolklass. Eller i Sverige: Att ännu en kvinna blivit överfallen och nästan våldtagen förvånar inte- i snitt fem våldtäkter anmäls varje dag- men det gör mig så förbannad att jag känner för att söka upp mannen i fråga och klippa av hans penis. Men skriver jag om det?

Jag antar att det är simpel lättja. Och kanske maktlöshet. Jag läser om saker och låter det sedan försvinna ur medvetandet. Tänker på roliga saker. Kläder. Fester och sånt. Det är väl mänskligt.
Grejen är att andra orkar. Glamourprinsessan till exempel. Det irriterar. Jag vill också- men tror inte att jag orkar.

It's a shame.

Update: Ni förstår säkert lika bra som jag att jag lider av mindervärdskomplex och rädsla för att verka ytlig på offentlig plats. Så bra då att jag kommit på en ursäkt. Om någon undrar varför jag bara skriver om ytligheter tänker jag svara att jag tar viktigheterna muntligt.