Boktipset

Jag tillbringade en stor del av lördagskvällen på den här roliga sajten. Bli medlemmar ni också, vore ju hur kul som helst.

Goodbye to the normals

Saturday entertainment

HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA

Hästen! Elden! Denim- och skinnoutfitsen! Örnen!

Jag dör!

Liveblogg

Detta händer just nu i mitt vardagsrum: jag sitter mitt emot R, med datorn som nån slags sköld, medan C lagar flamberade bananer åt mig.

Jag vet faktiskt inte hur det här hände. Jag höll på att göra guacamole när han helt plötsligt attackerade mig och frågade om jag ville ha en flamberad banan. Nej tack kan man ju inte säga.

Nu känner jag lukten av sirap. Usch, jag tycker inte om sirap. Och R stirrar så argt (hon tycker tydligen inte om flamberade bananer, så jag tror att hon tycker att jag har tagit hennes plats på nåt sätt).

Det jobbiga är att jag måste a) kommentera bananens smak och heslt be om receptet medan jag äter den b) sitta kvar ett tag efteråt. Man kan ju inte verka otacksam.

Men jag är trött! Har jobbat elva timmar idag och tretton igår (mer om det senare), och vill helst bara äta min guacamole och sova.

Nä, nu kommer han med bananen. Ciao.

En promenad hem

Jag tror inte riktigt jag förstod hur härligt det skulle vara att bo i Chelsea förrän det blev vår. Men ikväll, när jag gick hem längs med de privata trädgårdarna, de blommande träden, pubarna vars besökare spiller ut på gatan, och de enorma husen som kantar gatorna, då ville jag inte att promenaden skulle ta slut.

Sen kom jag fram till Tesco och en hemlös frågade om pengar. Sedan jag flyttade hit är det ännu svårare att säga nej, och jag hörde dessutom genom mina hörlurar hur han började: '"f you can afford food, you can afford to..." Så jag gav honom ett pund. Han blev överlycklig: "You are the only one that's stopped in hours!"

Jag bara log lite, fortfarande med i-poden i öronen. Och fick genast dåligt samvete. Jag skulle varit lite trevligare, jag skulle stannat och pratat lite. Så när jag var på väg ut så log jag mot honom och sa 'bye!', samtidigt som han redan hade börjat säga: 'spare any cha...' Jag skrattade till lite och han tittade upp, såg att det var jag, och sa, nonchalant: "Hey love, you allright?"

Jag skrattade hela vägen hem. Och tänkte att nu måste jag byta Tesco.

Chick lit

Ibland beter jag och Chat oss som att vi är ungefär 12. Som leken vi leker med de små chicksen vi fått av Mamma och Pappa. De har nämligen bildat en bokklubb.


Chick1 läser en biografi om Jane Austen.


Här står de och diskuterar.


Ibland sprider de ut sig över bokhyllan så de kan läsa lite olika böcker.


Det händer att de flyger upp på översta hyllan också.

De är väldigt söta, men jag undrar verkligen hur normalt det här beteendet är (Chats och mitt, alltså).

Vi har även en ko och en elefant som bor under TV-bänken, men det tar vi nog en annan gång.

En fråga

Tänker ni att alla som beskriver sig själva som muslimer tror på gud (Allah)?

Det kanske låter som en väldigt svår fråga att svara på - eller extremt självklar - men jag är bara intresserad av vad ni tänker. Ni kan svara ja eller nej eller skriva en hel utläggning. Alex, särskilt intresserad av din expertis!

Undersökningen kommer att användas i en pågående debatt med min kära pojkvän.

Det skulle vara grymt att få minst fem kommentarer till det här inlägget, så Sofia, du kan låtsas vara några olika människor om du vill.

Dagens citat

Mellan två tåg på en trång tunnelbaneperrong i fredagsruschen.

Barsk kvinnoröst i högtalaren: To the young man in the green jacket. I do have a proper job, thank you very much.

Magnum classic

Gjorde precis något väldigt barnsligt och vuxet på samma gång - köpte en magnum till middag och sitter nu och smockar i mig chips till efterätt. Nu mår jag lite illa.

Igår var jag och bowlade för andra gången på en månad. Det var roligt, för jag har kommit på en ofelbar teknik för att inte skämma ut mig (förra gången skämde jag ut mig. Var så DÅLIG). Tekniken går ut på att bowla tvärtom mot alla andra människor, alltså typ backhand. Vill minnas att jag gjorde det som barn, och som barn var jag grym på att bowla. Så också igår. Jag vann nästan. (Ett poäng ifrån)

Nu ska jag ta ett bad och läsa min nya deckare, den är grym.

Imorgon Southampton igen. Den här veckan har känts som en timma, ungefär. En dag mindre i veckan gör extremt stor skillnad faktiskt.

Imorgon är det också bara två veckor tills jag kommer hem till Sverige en sväng. Å vad det ska bli roligt.

And they're back in the game

You are not going to believe this.

Snabbgenomgång för er som inte läser regelbundet:

Jag flyttade in med C och R i Oktober. C är en fransman som nog skulle beskriva sig själv som värdslig, kultiverad och en 'people person'. I själva verket är han pompös, outbildad och har en förmåga att få en att känna sig obekväm i alla situationer. Ett exempel är när han försökte förklara för mig varför jag inte kunde uppskatta 'Pursuit of Happyness' (ytlig snyftare med Will Smith). Det var ju för att jag inte kunde identifiera mig med karaktären (som, by the way, är ett geni som löser Rubiks kub på 30 sekunder, sover på toaletter MED SIN SON på nätterna, och är aktiemäklare på Wall Street på dagen) eftersom jag inte arbetar i en 'corporate environment'. När man har så mycket erfarenhet av business som C, då kan man nämligen det. Identifiera sig med Will Smith alltså. C jobbar på restaurang.

R då? R skulle nog beskriva sig själv som hälsosam, rättfram och realistisk. Jag kallar henne en sur bitch med bacillskräck. Jag är extra arg på henne för att hon tvingar mig att städa huset en gång i månaden. Det finns inget rättfärdigande bakom denna ilska, jag orkar bara inte städa. Plus att hon klagar på att jag inte följer health and safety regler i huset. (Jag råkade svätta lite vatten i badrummet så att hon nästan ramlade lite. big deal)

I den här trevliga vardagen levde jag (allvarligt, de är inte så hemska. Mer jobbiga) i några månader, innan R ville ha barn och C inte ville det. Då försvann R ur alla våras liv, jag blev £100 fattigare varje månad, C levde livet och det började komma tjejer på besök. Livet lekte för alla utom R, men hon var hemma på semester och råkar vara en bitch, så jag brydde mig inte så mycket.

Så vad tror ni går och händer.

JO: man kommer hem efter fyra dagar, lite utmattad efter att ha släpat på tre väskor (alltid två extra på hemvägen, av nån oförklarlig anledning). Skjuter upp dörren, och är på väg att släpa ner väskorna i hålan, och - en lång fransk arm ringlar sig in genom dörren. På slutet av armen sitter en hand. I handen ligger fem tjugopundssedlar. Min första tanke, och jag skojar inte: 'Fan också, nu måste jag städa huset igen.'

Och sen ringlar sig hela kroppen in i hallen och han ler fånigt och säger så där världsvant tafatt som bara C kan, med konstpauser på fel ställe: 'Well. höhö. You know. You can have your money back! Höhö. Sometimes (vågar sig på en nonchalant axelryckning), sometimes... Life just...'

Och jag bara ler falskt och säger gällt: 'You are back together! I'm happy for you!'

Och på sätt och viss, trots all raljans, så är jag lite glad för deras skull. För de är lite gulliga nu, köper rosor till varandra och så där.

Vi får se hur länge det håller, det här.

Hem

Nu har vi kommit hem från stan och jag har packat iordning allt för hemfärd. Usch, vill inte.

Tänkte prova på ett nytt tåg idag som går till Paddington istället för Waterloo.

Intresseflaggan vajar, förstår jag.

Annandag påsk

God eftermiddag från ett soligt Southampton. Jag och Chat är på väg in till stan för att kolla på lite kläder, äta lunch, och så har jag några jobbärenden som ska klaras av (måste köpa en sil till ett event vi har nästa vecka, jättespännande verkligen)

Bilden är från förra våren men jag slår vad om att det ser nästan exakt likadant ut idag.

Vad är en lägenhet i Notting Hill?

Note to self: kolla inte på lägenheter två månader innan du ska flytta in.

Det finns liksom inget positivt med det. Antingen hittar du ruckel i livsfarliga områden som du inte har råd med, vilket bara stärker din tro på att du aldrig kommer att hitta nånstans att bo någonsin.

Eller så hittar du det här. Och tänker att livet är så himla orättvist för här kan du faktiskt tänka dig att bo för typ resten av livet.

Enda trösten är att det är något lurt med det. £550 i månaden? Måste mena i veckan. Det finns inget kort på sovrummet, aha! Och det är säkert omöblerat.

Men sanningen är att vi nog skulle flyttat in utan sovrum, för ett sånt pris. (Dessutom skymtar man det på en av bilderna.) Och priset verkar stämma, eftersom det också är utskrivet i veckopris på ett annat ställe.

Den här nöten får knäckas med lite mer fantasi än så. De här är mina förslag på varför lägenheten är så billig och därför bör undvikas till varje pris (!):

• Det spökar. Ni ser den där spegeln i vardagsrummet? Det är spegeln från Ringen. Varje gång man går förbi den på kvällarna kan man skymta den där läskiga svarthåriga människan, viskandes med raspig stämma: leave my gorgeous one bed in Notting Hill with bay windows and extensive wardrobe space. Och nämde jag att lägenheten är ett före detta barnhem för föräldralösa? Jojomensan.

• Det bor små insekter i väggarna. De är så små att man inte märker dem förrän ens klänningar börjat få små, små hål och huden kliar lite väl när man vaknar på morgonen. Snart har de krupit in under huden, X-Files style

• Hitler bodde där som barn

• Nya studier tyder på att ljusa och fina lägenheter i London kan skapa ett sånt trauma hos hyresvärden att...

• Äh. Jag ger upp.

Vad är en tvåa i Notting Hill för bara lite mer än vad jag betalar för en håla i Chelsea? Alldeles tråkig och dötrist och tråkig... och alldeles för jäkla osannolik.

...

Ni är så snabba nuförtiden att snappa upp sånt här (hittade länken på SvD), men om ni inte redan sett den...

Film

Filmer som jag sett den senaste veckan:

Jagad. 90-tals thriller som innehåller allt en mainstream FBI-historia bör innehålla. Nostalgi.

The last house on the left. Wes Cravens kultskräckis med Kubrick-vibbar och ett obehagligt motsägelsefullt soundtrack.

Mean girls. En av de bättre highschoolfilmerna men förtjänar inte sin status som banbrytande i genren.

Låt den rätte komma in. Mamma och Pappa köpte den till Chat i julklapp, och i fredags hade den premiär i England. Har fått fantastiska recensioner och jag förstår varför. Väldigt stämningsfylld och kritiker-långsam. Se

Knowing. Med Nicolas Cage och ett hyfsat orginellt världen-går-under scenario. Kunde vara värre men ett alltför uppenbart kristet tema förstör mycket. För mig, åtminstone

Black Beauty. Jag skämtar inte. Jag såg Black Beauty. Hela. Själva hästen (Alan Cumming) gör berättarrösten, tror inte jag behöver säga mer än så.

8mm. Igen med Nicolas Cage av Joel Schumacher. Ett väldigt dödande och Peter Stormare som dummis. Gick att sitta igenom.

Vad har ni sett den här veckan?

Håret

Jag fick klippa-mig-och-färga-håret-pengar av Mamma och Pappa i födelsedagspresent. Igår klippte jag mig. Tog före och efter bilder for your entertainment.


Det här är jag innan, om det behövde sägas. Håret var så slitet att det såg lockigt ut.




Efter!

Färgen ska jag vänta med; tycker att den blev rätt bra nu när jag fick bort allt slitet hår.

Påsk på svengelska

Jag tror att idag kan vara den första påskaftonen i mitt liv som jag firar utan familjen.

Men det gör inte så mycket när man öppnade världens största påskpaket i torsdags.


Så här glad (ser lte galen ut, faktiskt) var jag när jag öppnade presenten från syskonen.


Och idag öppnade jag och Chat vårt påskägg, som bland annat innehåll de här coolingarna.


Och ett påskris gör-det-själv minikit.

Ikväll ska jag äta gravad lax som jag köpte på IKEA igår och så ska vi mumsa choklad som vi fick i påskägget.

Glad påsk!

25

Så är man 25 då. Å, att kunna transportera sig tillbaka till tiden då man ville bli äldre. Det här med att nästan vara gammal får en onekligen att reflektera över sanningar som ens föräldrar bankat in i hjärnan på en sedan man var gammal nog att lyssna.

Som att man alltid kommer att känna sig som typ 21. Att man oroar sig för att bli gammal och ful trots att man har en pojkvän. Jag brukade faktiskt säga till Mamma: Vad bryr du dig om vad du har på dig för? Du och Pappa har ju varit tillsammans hela livet typ.. Det är nog inte heller någon slump att jag de senaste veckorna har varit närmast besatt av tanken på att flytta till Australien. Australien! Eh va.

Men. Det finns också andra saker. Som karriärångesten, prestationsgrejen. Det tror jag är en ny grej, ett modernt fenomen. Eller inte egentligen - ambitiösa människor har det väl funnits sedan civilationens början - men dagens american dream-influerade mantra (du kan bli vad du vill) kan vara läskigare än att ärva ett yrke efter sina föräldrar.

Men vafasen. Det var lätt att glömma ovan och fira sin 25-års dag när den var solig och varm, med presenter och påskliljor, och vänner.


Jag blev uppvaktad med tårta på morgonen.


Och fick fantastiska presenter, bland annat Brittiska Vogue från April 1984.


Jag och Chat chillade i vardagsrummet med musikvideor och kaffe. (Ser du muggen, Lisa?) Så här ser "mitt" vardagsrum ut. Fult va?


Sedan gick vi ut och jag dansade runt vid Kings Road.


Jag bor så fint nära Natural History Museum. Besökarna (barnen) är jobbiga, dock.


Hyde Park är också nära mig. Vi möttes av ett hav av påskliljor.


Och ekorrar. Tiotals. Chat var livrädd för de små djuren men var tvungen att ta kort.

Och inte utan orsak. Kolla hur han spänner sin vänstra arm liksom för att attackera.


Det var solglasögonsdag. En av de första.


Sen gick vi hem och gjorde oss i ordning för kvällen. Här är vi på väg till en bar för födelsedagsdrinkar.


Shayne var där!


Alisha och Darrell


Rehan


Rob


Chat, Mhairi, Alisha och Amanda.

Kvällen slutade med en promenad hem i vårnatten. En bra dag.

Grattis

Grattis lilla syster! I efterskott, jag är inte senil.