And they're back in the game

You are not going to believe this.

Snabbgenomgång för er som inte läser regelbundet:

Jag flyttade in med C och R i Oktober. C är en fransman som nog skulle beskriva sig själv som värdslig, kultiverad och en 'people person'. I själva verket är han pompös, outbildad och har en förmåga att få en att känna sig obekväm i alla situationer. Ett exempel är när han försökte förklara för mig varför jag inte kunde uppskatta 'Pursuit of Happyness' (ytlig snyftare med Will Smith). Det var ju för att jag inte kunde identifiera mig med karaktären (som, by the way, är ett geni som löser Rubiks kub på 30 sekunder, sover på toaletter MED SIN SON på nätterna, och är aktiemäklare på Wall Street på dagen) eftersom jag inte arbetar i en 'corporate environment'. När man har så mycket erfarenhet av business som C, då kan man nämligen det. Identifiera sig med Will Smith alltså. C jobbar på restaurang.

R då? R skulle nog beskriva sig själv som hälsosam, rättfram och realistisk. Jag kallar henne en sur bitch med bacillskräck. Jag är extra arg på henne för att hon tvingar mig att städa huset en gång i månaden. Det finns inget rättfärdigande bakom denna ilska, jag orkar bara inte städa. Plus att hon klagar på att jag inte följer health and safety regler i huset. (Jag råkade svätta lite vatten i badrummet så att hon nästan ramlade lite. big deal)

I den här trevliga vardagen levde jag (allvarligt, de är inte så hemska. Mer jobbiga) i några månader, innan R ville ha barn och C inte ville det. Då försvann R ur alla våras liv, jag blev £100 fattigare varje månad, C levde livet och det började komma tjejer på besök. Livet lekte för alla utom R, men hon var hemma på semester och råkar vara en bitch, så jag brydde mig inte så mycket.

Så vad tror ni går och händer.

JO: man kommer hem efter fyra dagar, lite utmattad efter att ha släpat på tre väskor (alltid två extra på hemvägen, av nån oförklarlig anledning). Skjuter upp dörren, och är på väg att släpa ner väskorna i hålan, och - en lång fransk arm ringlar sig in genom dörren. På slutet av armen sitter en hand. I handen ligger fem tjugopundssedlar. Min första tanke, och jag skojar inte: 'Fan också, nu måste jag städa huset igen.'

Och sen ringlar sig hela kroppen in i hallen och han ler fånigt och säger så där världsvant tafatt som bara C kan, med konstpauser på fel ställe: 'Well. höhö. You know. You can have your money back! Höhö. Sometimes (vågar sig på en nonchalant axelryckning), sometimes... Life just...'

Och jag bara ler falskt och säger gällt: 'You are back together! I'm happy for you!'

Och på sätt och viss, trots all raljans, så är jag lite glad för deras skull. För de är lite gulliga nu, köper rosor till varandra och så där.

Vi får se hur länge det håller, det här.