Michaela

Jag intervjuade Michaela igår. Ni som inte orkar klicka på länken: Michelle är från Slovakien och jobbar på Zara, pratar nästan ingen engelska och har en ovanlig vana att byta samtalsämne var tredje sekund.

Vår intervju gick bra. Över förväntan. Höjdpunkten var nog när jag frågade om hennes tidigare jobb (McDonalds, här i England) och hon ber mig att inte berätta för någon vad hon tänker avslöja. Jag lägger pennan på bordet, och hon lutar sig fram:

"I am from very rich family. We have three cars, very sucessful company, two buildings, everything. And I work in McDonalds!"

Hennes ivriga skratt var, trots en gnutta arrogans, faktiskt rörande.

Look at her shoes

Bild thesartorialist

Jesters

Stället jag var på igår heter Jesters, och låg i ett hål i väggen mellan två kebab"restauranger". Om det inte vore för kön som ringlade sig långt ner på gatan hade jag aldrig vetat att det fanns. Vi kom dit nio, då det öppnade, och köpte två öl. Det blev ett pund. Sedan satt vi och lekte drinklekar -skitkomplicerade så jag förlorade hela tiden.

Sen behövde jag gå på toaletten. Det gick inte så bra. Kön tog cirka 25 minuter och jag var verkligen jätte,jätte,jättekissnödig. Lyckades hålla mig på något vänster, kanske på grund av ett distraherande samtal med två andra kissnödiga tjejer som tyckte att jag var "ok, trots att jag gick på Solent" (Jesters tillhör det andra, seriösa universitetet i staden som har "riktiga" utbildningar och tentor, och de hatar oss. tydligen.)

Efter toakrisen försökte jag beställa en till öl. Det gick sådär. 40 minuter senare hade jag fortfarande ingen. Men å något sätt gjorde det inget; öl för 50p kan man faktiskt vänta lite på. Och Abs (så heter killen från Zara som bjöd dit mig) kompisar var schyssta och studentiga och gjorde mig lite avundsjuk på deras sammanhållning. Kanske skulle gått på ett riktigt universitet ändå.

Money Money Money

Det ska tydligen vara fult att prata om pengar. WELL, SCREW YOU!

Jag har 13564,78 kronor på mitt sparkonto! Hur grym är jag?

Ni med fonder, ekonomiskt sinne osv kan gå och hänga er, för jag är stolt. Jag har SPARAT! Naturligtvis har jag också planerat vad jag ska göra med mina 13564,78 kronor.

• Spara dem tills jag blir gammal! Tänk, när jag är 74 och skröplig, tar jag fram min lilla bankbok och skrattar mitt hesa skratt. Haha! 13564,78 är hur mycket mjöl och salt som helst (när jag blir gammal ska jag baka bröd varje dag).


• Köpa en designerväska. Fast något inom mig säger att jag egentligen inte borde, att det kanske vore lite synd att sparandet resulterade i en akt av conspicious consumption, särskilt med tanke på att jag värformulerat fördömde alla sådana handlingar som "detremental to the soul" i en uppsats och därför vann min lärares gillande. Å andra sidan skulle det lätt hjälpa att få ett jobb inom modebranchen med en Chloé på axeln. Å tredje sidan räcker inte 13564,78 till en Chloé.


• Köpa ett hus! Jag vet vad ni tänker. Inte behöver jag ett hus när jag är så ung. Men där har ni fel. Undersökningar har visat att man borde äga minst fem fastigheter som 23-åring, för Lindsey Lohan är bara 86:a och har redan sjutton hus. Problemet är att det där drömhuset för 13564,78 kronor förmodligen befinner sig i ett krigsdrabbat område utan bredband, och Chat skulle aldrig kunna leva utan internet.


• Köpa en Chiuaua! Jag har hört att det kostar ungefär så mycket sedan Tinkerbell blivit ungefär lika känd som president Bush (förmodligen mer i USA) och inflation bland tonårs-wannabees är inte att leka med. Men jag gillade Chiuauas redan på 90-talet, så jag har ett frikort. Haken är väl att Ryanair inte direkt gillar hundar och att jag tyvärr inte kan vakna innan klockan två på dagen (en kattlåda till en hund känns lite som djurplågeri).


• Köpa 2086,88 stycken öl ikväll.

Se den.

Betvivlar att en bättre film än No Country for Old Men kommer att släppas i år - och jag vet att det är januari. Nedtonad, vacker, skrämmande, oförutsägbart bisarr (men mindre så än vad som är vanligt i Coen-brödernas filmer) och spelad med ett till synes instinktivt lugn (Josh Brolin är min nya idol). Jag ville inte att den skulle ta slut.

Bild

En Fosters? Det blir 6,50, tack.

Ikväll ska jag till ett ställe där all öl kostar 50 pence. Låter lite halvskumt, jag vet. Men jag ska dit med en kompis från jobbet, faktiskt, och hans sex housemates. Kommer förmodligen att bli dötrist, men ölen är i alla fall billig.

Bild

Förväntan

Ikväll ska jag se No Country For Old Men. Avis, någon? Pappa Per, till exempel?

Bild

Obama

Primärvalet i USA förbryllar mig lite. Policy tänker jag inte diskutera: alla vet att i USA röstar man på president, inte parti. Men jag förstår inte varför jag så gärna vill att Obama ska vinna. Är det hans karisma som överskuggar Clintons byrokratiska framtoning? Eller är jag så ytlig att det handlar om hudfärg över kön, grundat i något slags ideologiskt komplex?

Hm. Jag vet bara att jag gillar Obama.

Bild

Plugga till modejournalist - uppdaterad version

Bild


Många frågar fortfarande om modejournalistisk - det är, så vitt jag vet, för sent att söka nu, men jag publicerar ändå en uppdaterad version av min gamla guide för de intresserade.

--------------------------------------


Att komma in

På http://www.ucas.co.uk/ finns alla (utom vissa privata) universitet listade. Det är här du hittar rätt utbildning och skickar in din ansökan. De flesta universitet har i stort sett samma regler, vilka jag går igenom här.

Betyg Först och främst beror det på hur gammal du ar. Ni som är över tjugoett räknas nämligen som "mature students" och kommer in oavsett hur höga dina betyg är. Men oavsett din ålder behöver du ett fullständigt gymnasiebetyg som du översatt till engelska, samt något slags sprakbevis (jag tvivlar på att detta ar nödvandigt, men det brukar stå med som krav). Jag gjorde både TOEFL och Cambridge Advanced English, men jag tror TOEFL är standard.

Dessutom krävs ett personligt brev, där du berättar om dig själv. För britterna tror jag detta brev kan betyda rätt mycket, som utländsk student betyder det mindre. Universiteten här vill som regel attrahera utländska studenter eftersom det ser bra ut för dem och de får bidrag för det. Men självklart är det viktigt att ditt brev:

• Är korrekt skrivet: stav- och grammatikfel ser inte bra ut för en blivande journalist.


• Förklarar varför du vill studera modejournalistik. Var ärlig; om du gillar att shoppa och styla, skriv att du är besatt av form och färg. Om du gillar modets teoretiska aspekter, framhäv dina analytiska kunskaper och eventuella mål.


• Berättar om dig själv, men med fokus på det som är relevant för utbildningen. Universitetet är inte intresserade av att du har nio syskon, men om de alla jobbar inom mode blir saken en annan.


• Läs på om skolan och förklara varför du skulle bli en tillgång som student.
  

Referenser Lärare eller arbetsgivare kan vara bra som referenser. De kan behöva skriva ett brev.

Intervju Vissa universitet vill gärna intervjua dig, och då måste du alltså ta dig till England. Det universitetet dar jag studerar intervjuade inte, men ett annat jag sökte till gjorde det.Kom ihåg att din ansökan måste vara inne rätt tidigt. December eller januari året innan, har jag för mig, om du vill börja till hösten.

Ubildningen

Min utbildning ar på tre ar, vilket är vanligt här. Många kreativa program erbjuder också s.k. sandwich- kurser, som ar på fyra ar med ett ar praktik emellan. Kan vara bra att få erfarenhet i branschen.Min kurs heter Writing Fashion and Culture, och introducerar väldigt brett modeindustrin: PR, fotografi, grafisk design och journalistik blandas med teori (modehistoria, modeteori, marxism, psykoanalys, semiotik), och en del museibesök och gästförelasäre.Surrey Institute of Arts and Design, som har bytt namn till något annat, erbjuder en Fashion journalism-kurs. London College of Fashion och University of Westminster erbjuder också modejournalistik eller relaterande kurser.

Jag valde medvetet att inte studera i London, dels for att jag inte hittade den perfekta kursen dar, men också eftersom jag trodde att Southampton skulle vara mer "studentigt". Jag hade rätt i det, för mer studentigt än såhar blir det nog inte, men på sätt och vis hade jag nog trivts bättre i London. Southampton vimlar av galet unga studenter som aldrig varit hemifrån förut och vars liv går ut på att festa tills de stupar. Ni vet hur svenskar (och britter, for den delen) beter sig på semester? Så är det här. Året om. Varje dag. London är förstås bättre ur jobbsynpunkt: praktik är närmre och lättare att få, och du vet aldrig vilka kontakter du kan träffa på en utekväll. Men tänk på att London är dyrt och stressigt; om du föreställer dig studentliv á la Uppsala passar en mindre stad dig säkert bättre.

Är modejournalistik i England rätt för mig?

Om du vet att du brinner for mode och ditt skrivande, och du inte kan se något annat alternativ än att jobba på ett modemagasin i framtiden: kom hit! Storbritannien är ett fantastiskt medialand. Visst, konkurrensen är stor, men möjligheterna ar många. Att jobba sig upp från modeassistent till skribent inom något år är inte omöjligt. Dessutom finns PR-sektorn, där jobben är fler och det är relativt lätt att bygga upp ett kontaktnät.Även om du vill hem till Sverige direkt sa kan det vara en fördel att ha last utomlands: du får en grundkunskap i mode, konst- och kulturhistoria, du lär dig branchknep och sätt att förbättra ditt skrivande. Dessutom kan du bygga upp en portfölj med fotografier och artiklar. Att de är på engelska gör inte sa mycket i Sverige.Samtidigt så är min utbildning, och jag kan tänka mig att många universitet fungerar likadant, väldigt "fri". Har du svårt att ta egna initiativ och beslut kommer du att få problem: första aret hade vi endast 5 timmar schemalagt, resten av veckan var upp till oss att planera.

Frågor? E-maila mig på sara_emanuelson@yahoo.se

Update

Jag segrade - det blev lunch på Varsity med Sean och Matt och Chat. Jag åt Spaghetti med spenat och tomat. Mycket intetsägande, men efterätten -chocolate fudge cake - återställde balansen. Kvällen har sedan ägnats åt att äta mer pasta, kolla på Grand Design och surfa på internet. Så spännande. Imorgon jobbar jag tidigt.

Mina alternativ

Det är jättefint väder ute. Jag borde gå ut. Jag har ingen ursäkt för att inte gå ut.

Jag känner bara att jag heller inte har någon anledning.

Så här är det i Southampton när jag är ledig. På kompisfronten finns svenskarna och norrmännen*. Men Isabell och de andra är i Amsterdam så dem kan jag inte träffa. Andra alternativet är Sean och Matt, som säkert skulle vilja göra någonting. Men även fast jag känner dem väl känns det konstigt att träffa dem utan Chat. Kanske för att de är killar? Jag vet inte. Jag skulle kunna ringa dem, och se vad de gör, antar jag.

Och sen är det tjejerna. Camilla, Bianca, Poppy, Yas (som ändå med stor sannolikhet är i London). Det är svårt med dem. De har alltid planer. Oftast hemma på helgerna. Om jag ringer någon av dem är det ungefär 1% chans att de skulle vilja hitta på något. Tro mig, jag har provat. De kanske hatar mig.

Och så är det jobbet. Hahahaha. Folk som jobbar heltid på Zara orkar inte göra något när de är lediga.

Så då återstår alltså tre alternativ:

1) Att själv gå på en promenad i Southampton (det tar fyrtio minuter att komma till en dunge)
2) Att själv göra någonting annat, som att shoppa eller ta en fika.
3) Att stanna inne.
4) Att ringa Sean och Matt
5) Att övertala Chat att göra något av de ovanstående med mig (han har precis kommit hem från jobbet).

Det här kommer att bli riktigt spännande! Lovar att uppdatera ikväll och berätta vad jag hade för mig denna spännande lördag.

*även om bara några få är trevliga nog att hänga med. Jag kan berätta varför: när vi var ute och tog en drink i onsdags gick Chat på toa och brevid honom stod en norrman och kissade. Som Chat beskrev det: "I was standing there having a bit of an akward moment because we didn't really know each other, and then he did a huge fart! Like that wasn't embarrassing enough he turned to me and went: 'who did that? Did you do that? Yeah, you farted! Disgusting' - and left!". Trevlig kille. Och hans ragg ville gå från stället för att människorna där var "äckliga".

Modellande

Min mycket talangfulla vän Camilla har fotat Chat för en tidning i Southampton; det verkar som att bilden med hjärtat kommer att vara på omslaget, till och med. Bianca heter modellen i vitt, också en kompis till mig. Vackra, tycker jag. Foto: Camilla Treharne

Film

Har precis kommit hem från bio och middag med Chat. Vi är väldigt bra på att dejta, Chat och jag, med tanke på att vi ändå träffas nästan hela tiden.

Har förresten sett en hel del film, gammal och ny, på sistone. Ni får mina recensioner alldeles gratis. Med betyg och allt.

Stardust

Förvånande charmig. Robert De Niro, som verkar har gått på myten om sig själv och kör samma överspel i alla filmer, rycker upp sig här och lyckas vara grymt rolig. Scenen när han prutar med Ricky Gervais köpman är fantastisk. Michelle Pfieffer är som skriven för rollen som den onda häxan. Se Stardust. Om ni inte gillar den har ni noll humor. 4/5

Sweeney Todd: The Demon Barber of Fleet Street

Inte så fantastisk som den blivit utmålad, men underhållande och stundtals asgarvs-framkallande. Depp är briljant även om jag inte håller med om att det är hans bästa film. Vilken som får den titeln? Skådespelarmässigt Donnie Brasco eller Secret Window. Grejen med musikaler är att om musiken är stark nog måste storyn fängsla; här var det skådespelarna och bildspråket snarare än historien och musiken som gjorde filmen. Men se den, och håll utkik efter Sacha Baron Cohen. 3,5/5

Charlie Wilson's War

En pappafilm. Ni vet hur Forrest Gump får en att känna sig intelligent för att alla kulturella referenser är så övertydliga? Samma gäller här, men då måste du vara allmänbildad på riktigt. Tom Hanks, som jag känner en underlig aversion emot, var dryg även här, men Philip Seymour Hoffman förtjänar ännu en Oscar för sin FBI-spion. Eller var det CIA? För övrigt ger jag inte mycket för Julia Roberts accent. Sammanfattningsvis kan jag säga att det var jättefint att filmen egentligen handlade om Irak och blablabla, men att jag kom ut ur biosalongen och kände en slag tacksamhet mot Charlie Wilson's War för allt den lärt mig om Sovjetunionens fall, snarare än den där trevliga känslan av att ha sett en grym film. Vet inte om det var meningen. 3/5

P.S I Love You

Jag skäms för att jag betalade för att se den här filmen. Och detta var sista gången jag nämner den. 1/5

Bild

48 timmar

Två dygn senare och jag har precis sett sista avsnittet av Heroes.

What can I say, vissa firar slutet på en jobbig period i skolan med två dagars festande.

Jag? Jag kollar på tv.

Konstig dag

Idag har varit en konstig dag; hade lektion från nio till elva, sedan gick jag hem och sov. Sov till sex! Ett underligt sätt att fira inlämningen av min mastondontuppsats igår. Och så är jag arg på att Heath Ledger gick och dog, så himla jättesorgligt.

Ironiskt är kanske att jag precis kollade på Extras julspecial om kändisfixering. Men jag tycker att man visst kan vara ledsen om en talangfull och ung skådespelare dör.

well. nu ska jag kolla på första avsnittet av Heroes.

Heath

Jag trodde Heath Ledgers karriar skulle borja pa riktigt i och med Batman.Mina systrar vet hur mycket jag brydde mig.

Jag hade fel. Fy fan.

Bild

prestation

Damer och herrar, jag har lämnat in uppsatshelvetet!

Tror ni att jag är nöjd eller?

Nej. För jag lämnade in den EN DAG I FÖRVÄG. Det betyder, i mitt sjuka lilla prestationsfixerade huvud, att jag kunde gjort mer. Varför, Sara, varför? Och jag menar både själva handlingen och att jag inte kan släppa det.

Hittills är jag nämligen på väg mot det där målet som kändes ouppnåeligt i augusti: 71,5. Mitt snitt ligger på 70,3. Om jag får 68 eller nåt på den här skiten kan jag lika gärna ge upp.

Ahhhh. Kändes skönt att ventilera sig. Nu ska jag get a grip och låtsas att det här är sista dagen i mitt liv. För då hade jag inte suttit och oroat mig för en uppsats, direkt.

Idag fyller Isabels pojkvän Jörgen år och vi ska ut och käka; arton norrmän och några svenskar och Chat. Blir intressant.

måndag

Godmorgon bloggen och ännu en grå måndag utanför fönstret; Januari är verkligen en depp-månad.

Har varit och träffat min handledare för mitt major project. Det gick bra. Inte mycket blev sagt, som vanligt. Hon är flummig.

Men hon påminde mig att jag borde ta itu med saker. Som att börja kolla efter jobb. PANIK.

Men först måste jag skriva uppsats.

Det där med ord

Chat har väl egentligen alltid vetat att han är dyslektiker, men aldrig fått någon hjälp i skolan - kanske var det därför han hoppade av.

Men så började det ryktas om att man kunde få en gratis laptop om man hade dyslexi. Chat tänkte att det kunde ju vara trevligt, och så kunde han få sin diagnos - bättre sent än aldrig.

StudentSupport heter den lilla avdelning som assisterar alla sorts handikapp, och allt Chat behövde göra var att gå dit och säga "jag tror jag är dyslektiker" till den lilla tanten i receptionen, och sedan uppenbarade sig den mest fantastiska procedur.

Först bokade man in ett möte för initial testing, ett kort prov som indikerar om man har dyslexi eller ej. Provet tog kanske tjugo minuter, och så fick man resultatet inom en vecka eller så. Resultatet visade att Chat mer stor sannolikhet var dyslektiker och behövde "further testing".

Det visade sig vara ett långt samtal med en psykolog, om allt från tidig skolgång, hur lätt det går att hålla föredrag, och frågor om hälsan i övrigt. Sedan följde ett prov där minnesförmåga, läsförståelse, stavning, mattematisk förmåga och allt du kan tänka dig testades.

Igår kom resultatet, ett häfte med kanske tio sidor, där observationer från psykologen blandades med provsvaren. Helt otroligt professionellt och personligt, och med läskig exakthet. Det var verkligen Chat. Allt har fått sin förklaring. Nu har han fått klistermärken som ska fästas på allt han lämnar in, han kommer att få tillgång till dator när han ska skriva tenta, och regelbundna möten med StudentSupport.

Och den där laptopen, som kommer att vara en splitterny Mac, verkar det som han får också. Gratis. Men på något underligt sätt känns inte det som det viktigaste längre. Att få svart på vitt att man inte är dum i huvudet - som 23-åring - är vad som betyder något.

Harry Potter goes funny

Länk

det är väl lika bra att jag kommer ut och säger det.

Den fina livsdieten gick käpprätt åt helvete.

Vad jag pysslar med

Ok. Jag lever. Nätt och jämnt.

Det här är vad jag har gjort i vad som känns som en livstid. Redigerat bilder.

Och justja, skrivit 42 sidor text om bilderna också. Glömde den lilla detaljen.

Nu har jag bara 6000 ord kvar att skriva. Nästa onsdag kommer jag fram ur min håla och börjar leva igen. Hej så länge.

Kaffe

God morgon! Idag är min uppgift att gå på promenad i femton minuter och tänka på mitt liv. Mitt dag ser annars ut att bli förhållandevis händelserik: har lektioner till klockan sex, och sen ska jag träffa en kompis. Klockan två får vi veta resultatet på den där presentationen som jag försov mig till för några veckor sedan, förresten.

Nu ska jag dricka kaffe, eftersom jag inte fick igår.

Skriva

Det var visst inte att undvika favorit-drycken som var dagens uppgift - det var att skriva något i 15 minuter.

Oj. Det blir svårt.

The no diet diet

Idag är jag på strålande humör för jag fick en first på min uppsats om konsumtionens inverkan på jaget! Det betyder mission accomplished, än så länge.

Jag har även börjat en diet. Den heter "the no diet diet" och man får små roliga böcker med the Independent som man ska följa. Okej, så det egentliga målet är att gå ner i vikt, men med tanke på att jag varken vill eller behöver gå ner i vikt så är det inte målet för mig. Målet för mig är att följa en rolig diet (som inte är en diet) och se hur det går. Kanske kommer jag ut på andra sidan en helt ny Sara?

Dieten, som inte är en diet, går ut på att förändra sina vanor för att leva nyttigare. Första dagen - steg ett - är idag, och dagens uppgift är att inte kolla på tv. På hela dagen.

Kom igen, var med på min diet - den är jätterolig. Imorgon är uppgiften att låta bli att dricka sin favoritdryck. Jag tänker göra alla steg (28) och jag kommer att redovisa resultatet på bloggen. Alltså:

Dagens uppgift: Att inte kolla på tv.
Morgondagens uppgift: Favoritdrycken förbjuden.

Kom igen, haka på!

Debbie

Det här är Debbie King. Jag hade glömt bort att Debbie fanns. Ni förstår, Debbie var producent och programledare för Quizmania, en nattlig quizshow som gick ut på att man skulle gissa ordet Debbie tänkte på. Egentligen gick det ut på att lura folk som efter att kommit hem från krogen kände sig frikostiga och modiga.

Självklart var jag och Chat fans. Men efter att nåt geni upptäckte att Quizmania gick ut på att lura packade människor på pengar, upphörde showen. Och sedan dess har jag inte tänkt på Debbie.

Så idag snubblade Chat på ett gammalt avsnitt på Youtube, och skrek till mig (jag var på nedervåningen) "Sara, plopp is on quizmania!"

Chokladen plopp, var på Quizmania. "What is quizmania?" skrek jag tillbaka, för det här var innan jag kommit ihåg att Debbie fanns.

"You know, the one Debbie used to do!" kom svaret.

Jag tänker sluta titta på tv.

Bild

Dagens Zara: Michaela

Jag jobbar verkligen med de konstigaste människor.

Michaela (uttalas Mish-a-ela, men folk brukar kalla henne Mikaela (Mi-kej-la) eller Michelle, det är inte så noga om de kommer från de gamla öststaterna, verkar det som. (Å andra sidan har jag faktiskt anglosierat - coolt ord jag hittade på - mitt namn också, men det stavas åtminstone likadant).

Michaela var det ja.

Michaela är 25 men ser ut som 37, har fettigt fejkblonderat hår och dåliga tänder. Första gången jag pratade med henne började hon gråta.

"I no friends, Sara!"
"... Well, it's difficult when you first move abroad"
"In Slovakia I have many friends. And I have good education. Here, I have no friends! Every day I want to go home. Every day I cry!"
"It must be very hard" (TA MIG HÄRIFRÅN!)
gråt, gråt.

Vad gör man i en sån situation? Och konstigare skulle det bli; dagen efter förkunnade den stackars ensamma Michaela att hon skulle till Paris med sina "nya vänner" från Southampton. Jag är inte befriad från cynism och blev genast misstänksam. Här hade jag öppnat sympatidelen i hjärnan och oroat mig för Michaela, och så skaffar hon vänner över en natt och ska till Paris! Hallå liksom.

Jag misstänkte att Michaela kanske var lite psykiskt insabil (förståeligt, med tanke på att hon faktiskt bor här själv, aldrig pluggat engelska och alltså inte förstår hälften av vad någon säger). Och sedan blev det bara roligare. Samtalen med Michaela är som en surrealistisk gissningslek.

Jag: "Michaela, are you going for lunch?"
M: "Oh... lunch! What you eat?
J: No, you, are you going for lunch?
M: That top really nice.

eller:

Michaela: I had terrible New Year!
J: Really.... that's not good.
M: Good?
Jag: I meant, that's not very good.
M: It good? Yes? GOOD!

eller:

M: What colour I should change my hair?
J: (gud, inte den här frågan) ... I don't know.
M: Like yours?
J: Maybe you should go to the hairdresser?

Okej, det sista exemplet hade inget med språk att göra, men ni fattar. Michaela är något alldeles speciellt. Idag frågade jag vad hon tyckte om en klänning som vi fått in, och då gäspade hon stort och mumlade något om en kopp kaffe.

P.S Du är säkert jättedålig, men det skiter jag i.

Jag och Chat ska på dejt ikväll; middag och bio. Trevligt. Jag tror att vi ska se P.S I Love You, som ska vara lika dålig som the Notebook, och jag ÄLSKADE the Notebook. Jag hoppas att den inte är tråkig, bara. Jag står ut med vad som helst utom tristess.

American Gangster ville jag gärna se, annars, men den går på den andra bion, den som ligger långt bort. Dit orkar vi inte gå.

Skolan

På måndag börjar skolan igen. Två veckor är kvar av förra terminen; höstterminen är för kort och går därför över i januari. Efter det börjar vårterminen, och jag har redan fått mitt schema.

Jag har två ämnen.

Två!

Resten är eget arbete, främst projektarbete, som borde kunna bli riktigt bra nu när tiden finns.

I övriga nyheter: idag har jag köpt ett par skor, och en vårjacka. Evig optimist, det är jag det.

Happy Fucking New Year

Liz är irländska och en kvinnlig version av Shayne.




Åka ner för trappan i sovsäck är ett nöje alltför underskattat.



Chris försöker se farlig ut.



Vi försöker halvhjärtat att göra roliga miner.



Väntar på tolvslaget.



Det var faktiskt en rolig fest. Allvarligt.