En promenad hem

Jag tror inte riktigt jag förstod hur härligt det skulle vara att bo i Chelsea förrän det blev vår. Men ikväll, när jag gick hem längs med de privata trädgårdarna, de blommande träden, pubarna vars besökare spiller ut på gatan, och de enorma husen som kantar gatorna, då ville jag inte att promenaden skulle ta slut.

Sen kom jag fram till Tesco och en hemlös frågade om pengar. Sedan jag flyttade hit är det ännu svårare att säga nej, och jag hörde dessutom genom mina hörlurar hur han började: '"f you can afford food, you can afford to..." Så jag gav honom ett pund. Han blev överlycklig: "You are the only one that's stopped in hours!"

Jag bara log lite, fortfarande med i-poden i öronen. Och fick genast dåligt samvete. Jag skulle varit lite trevligare, jag skulle stannat och pratat lite. Så när jag var på väg ut så log jag mot honom och sa 'bye!', samtidigt som han redan hade börjat säga: 'spare any cha...' Jag skrattade till lite och han tittade upp, såg att det var jag, och sa, nonchalant: "Hey love, you allright?"

Jag skrattade hela vägen hem. Och tänkte att nu måste jag byta Tesco.