Holick -95

Ibland nar jag sitter kvallar som den har med laptopen i knaet och tv:n pa i bakgrunden och regnet utanfor ar blandat med sno sa tanker jag pa Holick for lange sen.

Jag ar kanske nio eller tio ar, spinkig som en planka och med kort har klippt lite snett sa det ar langre pa ena sidan. Pappa har precis saktat in lite efter kroken vid Arnoviken, dar vagen blir sa knocklig. Det har borjat skymma och jag tittar ut genom fonstret, noga, mellan traden och stenarna pa kallhygget. Forsoker mig kanske pa en nonchalant min, trots det inte rader nan tvekan om vad vi tittar efter, jag och mina systrar. Alla vet att algar ror sig i skymningen. Och ibland sa tycker man att det star en dar i skogen. “Jag tror jag sag en alg” skriker Jenny. “Na, gjorde du det!” sager mamma.

Snart kommer hojden dar man kan se havet och lite av viken vid storsand, och vi tittar forundrat pa hur fint det ar. “Har borde de faktiskt roja sa man kan se utsikten ordentligt,” sager mamma och pappa mumlar instammande.

Sen ar vi nastan frame vid trettioskylten och om vi inte redan borjat sjunga Snart Ar Vi Framme i kor sa gor vi det nu. Mamma och pappa blir inte irriterade den har gangen. Kanske vill de ocksa sjunga egentligen.

Vid tallbar svanger vi in pa vagen som ar smal och full av tradrotter och ganska brant. Det lyser i det bruna huset. “Ar de redan har” kommenterar mamma till ingen speciell. Man kan skymta Skyllbacks Volvo ocksa och det kanns tryggt att aven det gula huset ar bebott och lite skont att det verkar som de gatt och lagt sig sa man inte maste avhandla atertraffen forsta kvallen.

Pappa kor upp framfor huset sa det blir lattare att bara in all packning och vi hoppar ut. Den kyliga Holicklyften omger oss direkt som en bortglomd parfym. Vi tar med oss det viktigaste fran bilen – bilgodis, bocker, kuddar och katten. Honom slapper vi ut direkt och han hoppar in i blabarsriset for att gora viktiga kattsaker som att markera sitt revir.

Pappa laser antligen upp dorren och nu ar det stugdoften som slar emot en. “Det luktar Holick!” utbrister vi fortjust och springer genom koket och vardagsrummet in till sovhytterna. Jag minns inte vad vi gor dar - kanske maste vi ocksa markera vart revir. Sovplatser kan glommas bort pa ett ar.

Nar vi kommer tillbaka till koket har pappa redan fixat med den dar platladan som sitter pa telefonstolpen och mamma har fatt in det mesta av packingen. Katten ater sin Mjau och en limpa ligger pa diskbanken i vantan pa att skaras upp till kvallsmackor.

“Vi tanker ga ner pa stranden,” sager jag. “Gor ni det,” sager pappa. Och vi springer pa stigen vi kanner sa val, mot stranden och fem veckor av Holicksommar och resten av livet kanns det som.