Har precis tvättat mig i ögat med aceton.
Det sved lite, men sminket gick bort jättebra.
Räkningar, jag hatar er. Gå och dö.
Telefonräkning: £142
Elräkning: £450 (förra kvartalet, vill inte ens tänka på vinterhalvårets)
Vattenräkning: hm. Noll. För vi låtsas inte om att de finns.
Jag fryser ihjäl. Det är fem grader ute, vår ytterdörr leder direkt in i vardagsrummet och jag vågar inte sätta på elementet. Gud vet vad elen skulle kosta då.
Dear Lisa,
I’ve just come back from the welcome-back meeting with Suzanne and was very disappointed to find that, despite what we were told all last year, you won’t be doing the practical dissertation.
One of the reasons I chose the practical dissertation in the first place was because I trust your judgement and feel comfortable working with you.
If there is any way I could still work with you this year, please let me know.
Sara
Bilderna nedan sammanfattar min dag rätt bra. Först fick jag äntligen, ÄNTLIGEN, mitt snus, och med det kom en Ettan-hatt. Det är utan tvekan min käraste ägodel för tillfället, och kommer att bäras då jag högtidligt snusar framför tv:n (jag har slutat äta chips för att mitt huvud, observera, huvud, har börjat blivit tjockt. Jag har huvudsätstörning. Kaffe och snus gäller tills mitt huvud återfått sin vanliga storlek. Som är 54, enligt studentmössan, btw).
Jag älskar min hatt.
Men sedan har jag och Chat haft fotosession för ny Vlt-byline. Därav klyvningen. Tyvärr blev alla korten suddiga och måste tas om. Men det vet inte Chat om än. Känner att en ny mat-mutning är på väg.
Nu ska jag jobba. Fem till nio, vafan är det för skift.
En anekdot från förra veckans utgång med jobbet måste vara då jag försökte förklara varför London är bättre än Southampton.
Jag sitter och pratar med Kellys pojkvän, som jag precis presenterat mig för och utbytt diverse artighetsfraser med. Han frågar vad jag ska göra efter examen och jag svarar att jag ska flytta till London, såklart. På grund av jobbmöjligheter. Allt gott och väl. Så frågar han vad jag tycker om Southampton, varefter jag börjar på en lång harang om varför jag hatar staden. Mitt i inser jag till min fasa att mannen kommer från Southampton och sätter igång ett ordbajseri i stil med:
"Ehhh... I mean it's not that bad. I'm from a smaller city myself, and anyone who moved there would probably hate it, too! Like, London is so much more interesting... the diversity... You know, the people are more interesting.
"Maybe not more interesting, (halvt panikslagen, försöker vinna tid) but I mean... since I've moved here I haven't found the same depth... Like, it sounds like a cliché but my best friends in London are a gay couple.... (ok, vafan nämnde jag det för?) ... who... (försöker komma på vad som är så fantastiskt revolutionerande med att vara bög att det motiverar Londons dragningskraft, och drar till med,) ... who live in a house."
Snyggt, Sara.
Bara för att göra det officiellt innan bloggrecensionerna börjar droppa in: jag gillade inte Pradas visning så värst. So shoot me.
Usch. Satt precis och skrev på nästa veckas krönika för Vlt och så går jag in på fatale och ser att Annika Marklund har skrivit ett inlägg på samma tema.
Känns alltid som jag härmas när det händer, även om det är långt ifrån sant.
En produktiv dag igår; tog en promenad på förmiddagen, åt lunch hemma och arbetade sedan på mitt avslutningsprojekt (vad sjutton heter det där arbetet man gör sista året på universitetet?). Som jag kanske berättat ska jag göra min egen version av Observer Woman, den söndagsbilaga till the Observer som kommer ut en gång i månaden.
Av de sex artiklar jag ska skriva har jag börjat på tre. En profil på Gwyneth Paltrow, som kommer bli något av det svåraste jag skrivit (inga citat), en undersökande artikel på organisk bomull (som inte går sådär jättebra än, alla företag verkar sköta sig...) och en artikel på misshandel av kvinnor som ska inrikta sig på varför media inte orkar tackla ämnet.
Idag ska jag fortsätta jobba på dessa, och hinna med lite läsning; läser en intressant bok om konsumtion.
Igår kväll kollade jag och Chat in första avsnittet av nya Prison Break. Det var... förutsägbart.
En annan konstig grej.
När vi flyttade in här hade vi sex stycken teskedar.
Nu har vi bara en kvar.
Det är en ganska konstig sak att tappa bort.
Lyssna på det här. Jag sitter och äter en nektarin, och så känner jag plötsligt en smak av... bärfis!
Min fråga är då: kan bärfislukt överleva resan från Italien till Asda Southampton? Åt jag precis en död bärfis? Eller har vi ett bärfisbo i vår fruktskål?
Låter mysko. Det här kräver forskning. Emma Skyllbäck, om du läser det här: myrlejon är ej längre prio ett.
Två tjejer i provhytten bredvid mig på H&M (okej, så jag köpte inte bara dvd:n).
Tjej ett (med deprimerad röst): You know things are bad when maternity sizes don't fit you.
Tjej två: I think you look amazing!
mummel, skrik, snabbengelska som jag inte förstår, samt en mamma som bankar på provhyttsdörren och tjuter "How is it GOING?" med jämna mellanrum.
Tjej två: Ok, let's take this.
Tjej ett (osäkert): Should we wear this for induction day?
Tjej två: Yeah... ok.
Tjej ett: So we'll match!
Tjej två säger ingenting.
Tjej ett (nervöst skratt): Maybe not match.... It will be like same, but different.
Min återuppväckta passion för gripande dramer tog mig idag till HMV (hatar den butiken) där jag köpte The Hours för £4.
Problemet är att Chat inte vill se den. (Och visst kan jag kolla själv, men jag vill "visa" filmen för honom, det är det bästa jag vet). Det är något med "tre generationer kvinnor" som han är allergisk mot. (Som att han vore nån slags machoman som bara kollar på action.) Dessutom kan han inte med Nicole Kidman (jag vet, galen). Som tur är har Nicole Kidman en näsprotes i rollen som Virginia Woolf, så han kan låtsas att det inte är hon.
Anyway. Jag har kommit på en listig plan för att övertala macho-Chat om att The Hours är sevärd.
Lösningen är mat.
Han kommer nämligen att komma hem om tio minuter till ett uppdukat bord av falafel, pommes frites, coca cola och - till efterätt - chokladmousse. Eftersom han jobbat hela dagen finns ingen motståndskraft kvar, och vips! God mat framför tv:n.
Och nämen. Där var Nicole och hennes lösnäsa.
Jag är lycklig. Ligger här i sängen, vid ettiden för första gången på sju dagar och är officiellt a) utvilad och b) deltidsanställd - från och med nu ska jag bara jobba tjugo timmar i veckan. Bliss.
Nästa vecka är sista veckan innan skolan börjar igen. Jag är peppad. Likt Katrin Schulman som bloggbantat med sina läsare, tänker jag betygshetsa med mina.
Jag behöver höja mitt snitt från 68, 5 till 71, 3 om jag ska gå ut med en first. Bloggbetygshetsen kommer att gå till så att jag med jämna mellanrum skriver hur det går. Och om jag är skitdålig måste ni säga det, så jag blir stressad och jobbar hårdare. Skriv gärna saker som "och hur hade du tänkt dig att få jobb på en rikstidning med en 2.1?" eller "du kommer att ångra dig så sjukt mycket om du inte klarar det" osv.
Nu kör vi!
Förresten så är jag så grymt TRÖTT. Har jobbat femte tiotimmarsdagen i sträck idag. Två skift kvar, sedan ledig. Deltid faktiskt, från och med nästa vecka. Snart börjar skolan igen.
Imorgon måste jag vara i butiken kvart över åtta för att öppna alla kassor. Helt själv. Vilket jg aldrig gjort förut. Önska mig lycka till!
På Tesco, i kassan. Plufsig man i tjugoårsåldern stirrar ut i luften med tom blick när jag börjar lägga upp mina varor.
Jag: Hi!
Han: How are you today?
Jag: Good thanks, you?
Han: I don't think I'll get through today.
Jag: (liten paus) Oh.
Han: Sorry, you came to the depressed one.
Jag: (lite ställd) Er... I know what it's like... (ger honom en tjuga för min vattenfiltrerare och två drickor)
Han: Sorry, I don't have any fivers.
Jag: That's ok.
Han: It will all be spent some day, eh?
Jag: Yep.
Han: (börjar räkna mynt) You know, I shouldn't have to do this (pekar på sin handflata där han räknar mynten)
Jag: No?
Han: No, I've got this ability. I always get the right amount of coins up without actually counting it.
Jag: Right.
Han: (pekar på sin handflata) See! Seven pounds.
Jag: It's a gift.
Han: It is. Like magic.
Var en snabbis i London tisdag-torsdag. Kom hem från jobbet på tisdagskvällen och Chat ringde och tyckte att jag skulle komma till London. Ville jag såklart. Jag tog en taxi till stationen och satt på the Cock på Little Portland Street med en öl i handen klockan tio över tio. Impulsiv=moi.
Igår var vi på Brick Lane och shoppade, vandrade, drack kaffe och saknade. Tittade upp mot vårt fönster på Hanbury Street och såg att det var öppet. Någon vädrar i vårt rum, sa vi.
Jag köpte en blå kuvertväska på Absolute Vintage och en kjol på Rokit. Idag handlade jag dessutom en till kuvertväska och en topp för £1 (sammanlagt!) på en butik som Shayne och Rehans förra flatmate tipsade om.
Nu måste jag skriv krönika.
Asså jag vet inte om jag bara är på flamshumör men jag garvade verkligen högt åt följande kommentar på Hanna Fridéns blogg. Hanna, som gärna skriver om sina bajsproblem, funderar över huruvida man kan få en stroke när man sitter på toa och trycker lite extra mycket.
På detta lite småroliga inlägg har Hanna fått 18 kommentarer varav en, skriven av Sebastian, lyder så här:
Min pappa fick en stroke när han var på toa... han dog inte, blev bara lite förlamad men det mesta är borta nu. typ lite lam på ena ögat, men märks inte om man inte redan vet om det.
Pratade precis med Chat. Han är i London på "affärsresa" - ett möte på Topshops HK imorgon eftermiddag - och jättenöjd. Jag är avis som bara den, och ringde för att höra om allt roligt som händer i huvudstaden:
-Chat, where are you?
-Tesco.
-Wow, London Tesco, yay!
-I went home but my mum wasn't there.
-Really? You don't have a key anymore?
-No.
-Where is she? Are you worried?
-Nah, she probably just went...out, you know.
Kort paus, efter vilken min pojkvän konstaterar trött:
-She probably went to IKEA.
Jag tänkte utveckla förra inlägget om kommentarer. Tro inte att jag inte förstår er. I själva verket är jag mycket insinktsfull.
Jag vet era reasons. Så här är det:
Mamma skriver när det är något hon känner igen sig i/ har varit med om.
Pappa skriver när han tycker att jag formulerat mig bra eller involverat historiska fakta i inlägget.
Jenny skriver ytterst sällan, eftersom det inte är ofta hon kommer ihåg att jag finns (plus att hon jobbar typ jämt och är sjukt trött när hon kommer hem och det enda hon orkar göra är att kolla på Vänner).
Sofia skriver jämt roliga kommentarer, hon är bäst.
Peter skriver aldrig, främst därför att han är en fjortis och varken orkar läsa eller skriva någonting förutom Kalle Anka.
Alex skriver ibland, men bara när hon kommer ihåg alternativt känner att kommentaren har något slags värde. Alex skulle aldrig skriva typ "tja bruden!" baraföratt.
Klara skriver ganska ofta, eftersom hon är allmänt social och trevlig samt uppriktigt intresserad av vissa grejer. Men Klara är aldrig falsk, och skulle inte kommentera typ "snygg skjorta!" om hon inte tyckte det.
Lisa skriver rätt sällan, om det inte handlar om något känslomässigt komplicerat, vilket jag och Lisa har utnämnt varandra experter på. Då jäklar snackar vi kommentarer! Men denna blogg är mycket mer neutral än så. Bättre att inte skriva alls än att skriva menlösa hur-mår-du-kommentarer, resonerar Lisa.
Ami skriver när hon har tid, vilket hon inte har mycket av, alternativt när hon får lust att hälsa på/flytta till England. Inte mig emot!
Linnéa skriver aldrig. Respekt!
Kalle skriver när han har lust (en gång om året) alternativt behöver råd om vilken vinterkappa som är snyggast.
och slutligen...
Chat skriver när han är med på kort eller känner igen något ord. Aaahhhh.......
så gulligt.
-------------------------------
har jag förolämpat eller roat er? Kommentera nedan. (hihi)
Har varit och köpt present till lilla (numera jättestora) peterpojk. Läste i Expressen att Oskar var vanligaste namnet i Västerås förra året, tätt följt av typ Anton, Lukas och William. Tittade efter Peter men förgäves. Visar sig att ingen bebis blivit döpt till Peter förra året i Västerås. Ingen! Petrus däremot, var det en som fick heta. Men hallå liksom.
Nu ska jag på grillfest hos Amie. Hon bor så SJUKT långt bort. Sist jag var där tog det mig en timme att gå. Suck(s).
Ps: Ett meddelande till vänner och familj som läser denna blogg. Ni är skit. Jäkligt taskigt att tjuvläsa denna blogg utan att säga hej i kommentarerna. Tror ni att jag skriver för att det är kul eller?
Och så dog Pavarotti; jag visste inte ens att han var sjuk. Men det var cancer, inte fetma. Skräll. Blev märkligt berörd idag när jag läste en sen intervju med maestron, som han för övrigt trivdes bra med att bli kallad. För mig förstörde dock referenser till ett Seinfeldavsnitt den benämningen för alltid.
Och världen är helt galen; Madeleine McCanns mamma är officiellt misstänkt för mordet på sin egen dotter. Jag saknar ord. Mammor och pappor har mördat sina barn förut men under en världsomfattande skallgång icensatta av de själva? Nej, det kan inte vara möjligt.
Syster Jenny ringde igår. Hon hade kommit på att jag fanns. Vår konversation var ganska rolig. Den gick ungefär så här:
Jenny: Jag har färgat håret svart!
Jag: Oj, är det snyggt?
Jenny: Jag ser ut lite som en häxa typ.
Jag: Jaha, det låter ju inte så fint. Är det fult eller?
Jenny: Jag vet inte... Jag tror att jag trivs bättre i blont.
Jag: Hm. Jag har typ snaggat mitt hår, förresten.
I bakgrunden hörs mummel, viskningar; det är mamma som försöker höra vad jag säger.
Jenny (till mamma): Hon har typ snaggat håret.
Jag: Nä, asså inte snaggat. Men det är nog det kortaste jag haft. Typ som Miranda i Sex and the City.
Fler mummel och viskningar. Jag ser framför mig hur mamma drar i Jennys tröja och väser "vad säger hon, vad säger hon?"
Jenny (till mamma): Sara har klippt sig som Samantha i Sex and the City när hon hade cancer!
